Här sitter jag och skäms
Okej, klockan är prick 19.09 och båda barnen sover. Det känns..det känns..bra? Är inte van vid att båda sover vid denna tidiga timme. Eila har visserligen inte sovit något alls på dagen och mer eller mindre bad på sina bara knän om att få gå och lägga sig innan Bolibompa ens börjat. Och Astrid har fått näsdroppar för första gången på ett dygn pga hade inga hemma igår, något som verkade OBESKRIVLIGT uppskattat. Fredrik är borta över natten eftersom han ville slippa resvägen fram och tillbaka, avfärden till Dalarna går från klubben i Åkersberga i ottan imorgon. Två av hans elever (thaiboxning) ska gå match på en tävling i Falun. Joråsåatte, chips, någon?
Känner sådan gruvlig ångest ikväll. Jag fick 2700 kr i föräldrapeng den här månaden och det täcker inte ens min del av hyran. Jag har plockat bort 2 dagar/vecka nu i ju med att jag jobbar på lördagar och sen kom min ansökan in lite sent eftersom jag haft problem med mitt e-leg. Känns en aning ohållbart och så otroligt jävla pinsamt att behöva gå till pappa och be om hjälp. Låt oss säga att det inte riktigt får mig att känna mig som en bra mor. Eller någon vidare bra människa överhuvudet, faktiskt.
Så jävla deppig
Jag vill inte sprida dålig stämning här, men pissochskit vad det känns att leva just nu. Det borde vara den bästa tiden i mitt liv, en fin och snäll man, två friska och glada (ibland) ongar. Och föräldraLEDIGHET. Men nej, det känns inte okej. Jag är så vidrigt trött på att vara hemma hela dagarna. Jag är så trött på att aldrig ha pengar på kontot. Jag är så trött på att vara trist, ledsen, sur och ha ont i ryggen pga icke-ergonomiskt bärande. Och jag är helt vansinnigt trött på att vara trött. Jag är också trött på att känna den här äckliga skulden över att jag inte känner mig tillfreds med livet, trots världens finaste och roligaste familj. Det känns så himla ovärt att gå runt och tjura över att jag har så evinnerligt långt kvar av den här föräldraledigheten när det finns de som inte ens kan få barn. Självömkan är nog den jobbigaste känslan jag vet, tätt efter ångest då. Men idag har jag inte riktigt kunnat hålla tillbaka. Eila sov så gott i morse att jag inte hade hjärta att väcka henne när klocka ringde, vilket skulle visa sig vara jubelidiotiskt eftersom vi fick stressa till förskolan och jag blev utan frukost i magen. Efter det gick dagen mest käpprätt åt helvete. Men Eila åt i alla fall jättemycket fiskbullar till middag och ville somna utan större vedermödor kl 19.30. Astrid har haft det lite kämpligt med jätteförkyld näsa och gaser i magen, men det ordnade upp sig för någon timme sen då hon däckade bredvid mig i sängen.
Ikväll har Fredrik varit och tittat på lägenheten vi hoppas att vi ska få. Åh, vad jag vill ha! Den är helt nyrenoverad med nya vitvaror och om vi skulle få den skulle alla i den här familjen få egna rum. Eller ja, Eila och Astrid skulle få dela när Astrid blivit lite äldre. Men vi vuxna skulle få ett helt eget sovrum (har vi inte haft på mer än 2 år), Fredriks pöjk skulle få ett eget rum. Och så skulle vi ha ett vardagsrum, ett kök, en inglasad balkong och ett badrum med badkar. Vi skulle få ett riktigt HEM. Det är ytterligare en sak jag är trött på; känslan av att bara bo temporärt, i en lägenhet som är alldeles för trång. Jag har skickat in alla papper och nu väntar vi "bara" på att bli godkända av fastighetsbolaget. Känner mig sjukt nervös över den här lilla detaljen eftersom våra inkomster är en rätt sorglig historia att läsa just nu. Hoppas också att vi får besked innan torsdag så att vi kan säga upp vårt kontrakt innan månadsskiftet. Känner mig nämligen inte så sugen på dubbel hyra en månad.
Nej, nu ska jag sova. Imorgon ska jag försöka gaska upp mig.
Hej självrannsakan, hur är det ställt med dig egentligen?
Och det här känner jag verkligen igen mig i. Tyvärr har det inte mojnat för mig, snarare tvärtom. Här är jag nu. En framtidsångest så in i. Men min ångest stannar inte vid "vad-ska-jag-göra-när-jag-blir-stor". Det faller sig såklart naturligt att det mesta "andra" fått stå i träda sen barnen kom, särskilt eftersom de kom så tätt, men också eftersom vi haft en väldigt traditionell uppdelning av föräldraledigheten. Jag har varit hemma merparten av tiden (minus 6 månader, varav tre då vi var hemma tillsammans och tre i somras när jag jobbade och Fredrik var hemma med Eila). Om några månader har jag varit hemma, mer eller mindre, i 2 år. Mitt liv har kretsat kring barnen, som sig bör när en är nybliven förälder. Men allt det här "andra", till exempel min utbildning, mitt sociala liv osv har varit (är) pretty much icke-existerande och det börjar skava en aning under huden. Jag vet att det här självklart till störst del handlar om mig själv och min inställing till saker och ting. Jag kan faktiskt välja att inte få tokångest när jag läser om andra småbarnsmorsor som lyckas få ihop utbildning/jobb och bebis, till exempel. Men eh, det är ganska svårt för mig eftersom jag lider av någon slags jämförelsesjuka av guds nåde.
Jag önskar ofta att jag var en "sån där" som bara bet ihop käkarna och slog upp böckerna så snart barnen somnat, gav mig ut på 40 minuters powerwalk en söndagsmorgon och ändå, på något märkligt jävla vis, fick tvätten att självmant vandra ner till tvättstugan. Typ. Men alltså, jag har nu kommit till den smärtsamma insikten att det är inte jag. I don't have it in me. Jag orkar inte. Ändå har jag blivit antagen till en distansutbildning i litteraturvetenskap á 30 högskolepoäng den här terminen och känner nu bara: varför i hela helvetet? Hur ska jag hinna det? VILL jag hinna det? Jag förstår verkligen inte varför jag pissar mig själv i ansiktet på det här viset. Vem försöker jag lura? Varför måste jag påbörja nya "projekt" innan jag hunnit avsluta de gamla? Jag har hundraelva rester på min utbildning som jag borde (vill) ta i den makliga lilla takt jag kan. Ändå skjuter jag upp skiten. Och så angstar jag så in i. Angstar över att jag kanske valt "fel" utbildning (och vad detta kostat mig i studielån), över att det känns helt hopplöst att hitta en större lägenhet där vi vill bo, över att vi har så jävla tråkig ekonomi just nu (en föräldraledig + en student = ledsen smiley). Men framför allt över att jag aldrig "blir nåt". Herregud alltså, blir mer och mer trött på mig själv medan jag skriver det här känner jag.
Jag tror att jag kanske måste acceptera vissa saker, trots att det smärtar ibland (läs: hela tiden, just nu). Att jag kanske inte är den jag föreställer mig att jag vill vara, men att det faktiskt är helt okej att vara jag ändå.
Hej måndag!
Varje dag när jag lämnat Eila, trots att alla lämningar hittills gått bra, infinner sig en helt vidrig känsla av tomhet. Självrannsakar så in i. Jag inser att det här inte är ett dugg konstigt med tanke på att jag spenderat i princip (förutom i somras när jag jobbade) alla dygnets vakna timmar med henne i nästan 20 månader. Jag inser också att det förmodligen kommer att gå över när förskolan verkligen blivit vardag för samtliga i familjen. Men ändå. Jättejobbig känsla.
Att Eila inte är en liten bebis längre utan "måste"(tvingas) inordna sig i leden så att säga gör ont i hjärteroten. På riktigt. När hon är ledsen kommer någon annan att trösta henne. När hon säger vissa ord för första gången kommer någon annan än jag höra dem först. När hon har bajsat kommer någon annan att tvätta henne i lill-rumpan. Det är ju så att en vill gråta.
Samtidigt vet jag att jag behöver det här för att orka med. Och jag tror (intalar jag mig av ren överlevnadsinstinkt) att hon också tycker att det är roligt. Har i övrigt gruvlig angst över hela "livet" just nu. Kommer aldrig klara av att slutföra min utbildning. Kommer bli vräkta. Kommer aldrig få ett jobb med skälig lön. Kommer hamna på gatan och tvingas mata mina barn med rester ur papperskorgar osv. (OBS! Vet att man inte skämtar om sånt, men så tänker jag verkligen ibland.) Vissa dagar känns katastrofen nära antågande. Andra dagar känner jag mig on top of my game. Idag är tyvärr en angstdag.
Här ligger jag och lider
Alltså! Har stora problem med sovandet just nu. Och det känns ju himla opraktiskt när en har väldigt små marginaler på sovfronten. Ikväll kunde jag ha somnat redan vid åttasnåret eftersom båda barnen, hör och häpna, sov då. Men det är så svårt att somna. Det värker pga trötthet/lyft av tunga barn/otränad i lill-kroppen min. I hjärnan maler alla måste/borde/vill och så blir jag jättehungrig. Just nu: urgrundshungrig. Så där så att det river i magen.
Har också ångest efter att ha sett Paradise Lost. Världen känns så jävla orättvis och eländig. Är ju helt obegripligt egentligen att en människa kan sitta på death row (dödsstraffet är ju en helt makaber grej i sig) i nästan två decennium innan hen släpps pga är oskyldig. Så vidrigt. Nej, nu ska jag äta mackor.
Endast tomten är vaken
Min fräsiga bloggapp har hängt sig vilket gör det jobbigare att blogga från telefonen eftersom jag inte ser all text. Ber på förhand om ursäkt för eventuella stavfel och andra konstigheter. Ikväll är jag och Astrid hos mina föräldrar och ägnar oss något så upphetsande som att tvätta. Vår tvättstuga är nämligen avstängd eftersom de håller på att flytta den (och förhoppningsvis installera fler maskiner) och det blir rätt mycket tvätt när man har två små bajsmaskiner i hushållet. Astrid har sovit oroligt sen kl 20-ish och vaknat cirka femtioelva gånger. Jag som laddat med tidning och bok. Ägnar mig istället åt att titta med ett öga på repris av Raw och surfar lägenheter. Vi letar större, något som visat sig vara ett himla projekt. Vi vill egentligen helst av allt köpa, men det är helt omöjligt nu när jag är föräldraledig och vi båda pluggar.
Och på tal om det här med att plugga. Har kommit till den obehagliga insikten att jag är förbannat trött på't och funderar på att lägga min utbildning på is efter sommaren när Astrid börjar förskolan, förutsatt att jag har ett jobb då vill säga. Jag har "bara" tre terminer kvar (plus några hundra resttentor) men känner ändå att jag kanske skulle vilja göra något annat. När jag jobbade som projektledare för ett par år sen älskade jag mitt jobb och det var en fröjd att gå dit. Jag vaknade varje morgon och kände sån enorm tillfredsställelse med min arbetssituation att det nästan var löjligt. Skulle ge min högra arm för att få känna så igen. Och det är ganska trevligt att få en dräglig lön. Kan nog inte ens beskriva i ord hur utled jag är på att känna mig fattig. Jag vill inte ligga sömnlös fler nätter än jag absolut måste om man säger så.
Vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här men nu verkar Astrid ha kommit till ro i alla fall och jag ska göra desamma. Fridens.
Nähe, jaha. Blir sen läggning ikväll då.
Mitt stackars "stora" barn somnade nyss på golvet i ren och skär desperation pga sov ingen innan-lunch-lur. Jag lyfte upp henne i soffan och drog rutinerat på mig bärselen så att jag kunde laga middag med båda händerna. Nu sover båda fiskorvarna och jag har svamprisotto på spisen. Försöker motstå impulsen att öppna ett mail med med skräckblandad förtjusning. Jag skickade ju in min ansökan till Reach for change i tisdags och idag har jag fått beslutet om jag går vidare till gallring nummer två eller inte. (Känner på mig: inte) Förra gången jag sökte föll jag på mållinjen i gallring nummer tre då vi var 20 av 900 sökanden kvar.
Jag är en sån där person som gärna slår på mig själv redan innan någon annan får möjligheten att göra det. En ganska urdålig egenskap faktiskt. Och rätt så dränerande rent energimässigt. Om det finns något som stjäl ens energi så är det just att hata på sig själv har jag lärt mig av erfarenhet. Man har också en tendens att bli rätt deppad av det. Jag har också upptäckt att det som allra mest driver på mitt självhatande är det här förbannade jämförandet. Jag jämför mig så mycket med andra. Eller egentligen är det inte själva jämförandet som är mitt problem utan snarare min oförmåga att se till helheten när jag jämför mig. Jag utgår aldrig från min egen situation, mina möjligheter/begränsningar, mina förutsättningar när jag jämför mig. Många av de personer jag jämför mig med har till exempel inga barn, vilket är rätt så relevant med tanke på att jag spenderar i princip all min vakna (och sovande) tid tillsammans med barnen och att sätta deras behov före mina är min vardag just nu. Ergo: Det finns väldigt lite (läs: ingen) tid för "självförverkligande". Jag jämför mig också ofta med personer som har helt andra ekonomiska förutsättningar än jag. Och ja, ni hör ju själva. Ganska urdåligt.
Ett, två, tre, nu öppnar vi vår inbox.
Det här "livet"
Jag har så många saker jag vill göra, men så vansinnigt lite tid. En helt omöjlig ekvation som ni hör. Jag tror det är först nu, nästan 1,5 år senare, som jag inser hur mycket av min tid (och mitt hela väsen) som faktiskt upptas av apparaten Eila. Och jag har, helt ärligt, lite svårt att förhålla mig till denna gryende insikt. Jag älskar mitt barn mer än någonting annat och att föda henne är tveklöst det bästa beslut jag någonsin tagit. Men jag tror att det kan ta ganska lång tid (många år?) att hitta sin plats i en tillvaro där man själv helt plötsligt inte är viktigast. Eller. Kanske snarare att hitta någon slags balans mellan föräldrarollen och allt det där andra som man är, som man vill vara. Trots att jag vet att det är så här nu i några år. Två småbarn kräver ju sitt som en säger och så måste det få vara. Men ja, jag vet inte riktigt vad jag vill ha sagt. Kanske att jag har lite svårt att förlika mig med tanken på att de kommande åren till allra störst del kommer att präglas av ännu fler bajsblöjor, sömnlöshet och brända fiskpinnar, trots att jag någonstans där inne i lill-hjärtat ändå tycker att det är värt det.
Idag hann jag göra rent/sortera ur kylskåpet samt rengöra mikrovågsugnen när Eila sov mitt-på-dagen-lur. 75 minuter senare, alldeles lagom till att jag satt mig ner för att äta lunch, vaknade hon. Spontan känsla på den: Fansjävlasatanspiss! Varför får JAG aldrig vara ifred??! Dagen förlöpte sen på liknande vis. Jag är verkligen inte i form just nu, bokstavligt talat, och mitt tålamod sitter ungefär nere vid fotknölarna. Känner mig som en askass morsa som inte orkar stimulera min unge med annat än lugna lekar som "läsa bok" och "krama mamma när hon ligger i soffan". Och om några dagar är de två. På kvällarna är jag helt slut. Så förbannat trött att jag inte orkar göra något annat än att sitta i soffan alldeles hålögd, äta popcorn, dricka saft och titta på tv. Somnar på tok för sent (läs: kl 22/23) eftersom alla bra program jag vill se inte börjar förrän kl 21 och att prioritera har aldrig varit min grej.
Och eh, med tanke på ovanstående uttalanden kommer nu en mycket motsägelsefull slutkläm: Jag har börjat läsa Psykisk ohälsa och kön, en kurs på distans (halvfart) som ges via Umeå universitet. En kurs jag verkligen hoppas att jag orkar ro i land i höst/vinter. Jag önskar också att jag hade mer tid att skriva, både i bloggen och mer privat. Jag ska förhoppningsvis skicka in en ny ansökan till Reach for change om en vecka eller två (om jag lyckas hålla mig vaken). Förra gången snubblade jag på mållinjen inför sista gallringen, något jag är sjukt stolt över. Av 900 sökande var jag en av de 20 sista. De här tre sakerna känns som (nästan) helt omöjliga projekt just nu pga jättetrött/deppig. Men en måste ju göra något vettigt av "det här livet".
Livet är så jävla orättvist
Idag när jag sorterade papper hittade jag min och Eilas förlossningsjournal och drabbades av någon slags kort livskris. Herregud. Var har tiden tagit vägen, och så vidare. Jag upptäckte också att det finns två rutor att kryssa i längst upp till vänster i journalen. "Dödfödd" lyder rubriken. Sedan två rutor. "Innan förlossning" och "Under förlossning". Det riktigt knöt sig i magen på mig. Jag har aldrig reflekterat över detta förut av den enkla anledningen att inget av alternativen är ikryssade i just min journal. Men det kunde ha varit det. Det kan drabba vem som helst. Jag vill grina av blotta tanken. Den här nio månader långa (för)väntan, den obeskrivliga lyckan, rädslan och drömmen om hur livet kommer att bli. Och så blir det inget barn. Pia Johansson pratade om det i sitt sommarprat för några år sen, att lämna BB utan barn, med känslan av att ha glömt något kvar. Det är så sorgligt att jag dör.
Om att blogga "för privat"
Ikväll har vi ätit spontanmiddag med vänner. Köttfärssås och spagetti, fruktsallad och vaniljglass till efterrätt. Är så mätt att jag var tvungen att svida om till mjukisbyxor. Fick en kommentar på mitt inlägg som jag skrev igår och det förundrar mig verkligen att man kan ha så himla olika inställningar till vad som är för privat. Det är verkligen intressant. Jag har bloggat sedan år 2006 och jag har väldigt sällan upplevt att jag gått över gränsen för vad som känns rätt för mig. Det har hänt. Men jag kan räkna dessa tillfällen på en hand och jag har, de senaste åren, funderat mycket kring personligt och privat och var jag drar gränsen. Jag tror nämligen att alla människor är olika här. Vissa väljer att blogga anonymt, andra att lägga ut nakenbilder på sig själva. Jag tycker inte att någon av dessa bloggar är mer "rätt" än den andra. Däremot tror jag att olika typer av skrivstilar/genrer får olika konsekvenser för den som bloggar. Och det bör man som bloggare förstås vara medveten om. (Med det inte sagt att det är okej att skriva fula och nedlåtande saker i någons kommentarsfält).
Jag funderar, om möjligt, ännu mer kring mitt bloggande nu när jag har barn. Hur mycket jag vill lämna ut om Eila, vad Eila själv kommer att tycka om mitt bloggande när hon blir äldre. Lisa har skrivit väldigt tänkvärt om det här och fått många smarta kommentarer. Min blogg är en "dagboksblogg" och har det senaste året, av fullt naturliga skäl, också blivit en så kallad "mammablogg" även om jag aldrig skulle referera till mig själv som en "mammabloggare." Jag försöker att skildra min vardag på ett hyfsat lättasamt och hyfsat underhållande sätt. Jag har, av respekt och kärlek, valt att utelämna vissa delar av mitt liv. Jag skriver väldigt sällan om min bonusson. Jag skriver väldigt sällan om min familj (föräldrar, syskon). Jag skulle aldrig lägga upp bilder och skriva om personer som inte vill bli omskrivna. Jag upplever att jag har mycket integritet och en tydlig bild av vad jag vill förmedla. Jag vill till exempel beskriva småbarnsåren på ett ärligt (men hjärtligt) sätt. Dels eftersom jag tycker att det är roligt, men också för att det är den typen av bloggar jag själv tycker om att läsa. Jag upplever att de bloggare jag läser (se länklistan) har just det gemensamt: en tydlig röd tråd och väldigt bra känselspröt. Alltså, en bra magkänsla som de litar på helt enkelt. Jag upplever inte att det är för privat att blogga om hur trött jag är, om att småbarnsåren kan vara riktiga hundår, om att jag känner mig ledsen och/eller stressad, om tristessen som faktiskt kan infinna sig då man varit hemma med bebis i 1 år. Däremot skulle jag aldrig skriva mer ingående mitt och min killes förhållande, särskilt inte om vi bråkat. Och vårt sexliv skulle jag heller aldrig någonsin skriva om. Jag skulle heller aldrig lämna ut icke-fördelaktiga detaljer om min familj/mina vänner. Men som sagt: tror man ("man" som i "normalbegåvad människa") känner själv i magen vad som är okej och kanske framför allt vad som inte är okej.
Vad tycker ni är för privat att skriva om? Har ni någon big-nono-lista?
/Nyfiken_chej_84
Jag funderar, om möjligt, ännu mer kring mitt bloggande nu när jag har barn. Hur mycket jag vill lämna ut om Eila, vad Eila själv kommer att tycka om mitt bloggande när hon blir äldre. Lisa har skrivit väldigt tänkvärt om det här och fått många smarta kommentarer. Min blogg är en "dagboksblogg" och har det senaste året, av fullt naturliga skäl, också blivit en så kallad "mammablogg" även om jag aldrig skulle referera till mig själv som en "mammabloggare." Jag försöker att skildra min vardag på ett hyfsat lättasamt och hyfsat underhållande sätt. Jag har, av respekt och kärlek, valt att utelämna vissa delar av mitt liv. Jag skriver väldigt sällan om min bonusson. Jag skriver väldigt sällan om min familj (föräldrar, syskon). Jag skulle aldrig lägga upp bilder och skriva om personer som inte vill bli omskrivna. Jag upplever att jag har mycket integritet och en tydlig bild av vad jag vill förmedla. Jag vill till exempel beskriva småbarnsåren på ett ärligt (men hjärtligt) sätt. Dels eftersom jag tycker att det är roligt, men också för att det är den typen av bloggar jag själv tycker om att läsa. Jag upplever att de bloggare jag läser (se länklistan) har just det gemensamt: en tydlig röd tråd och väldigt bra känselspröt. Alltså, en bra magkänsla som de litar på helt enkelt. Jag upplever inte att det är för privat att blogga om hur trött jag är, om att småbarnsåren kan vara riktiga hundår, om att jag känner mig ledsen och/eller stressad, om tristessen som faktiskt kan infinna sig då man varit hemma med bebis i 1 år. Däremot skulle jag aldrig skriva mer ingående mitt och min killes förhållande, särskilt inte om vi bråkat. Och vårt sexliv skulle jag heller aldrig någonsin skriva om. Jag skulle heller aldrig lämna ut icke-fördelaktiga detaljer om min familj/mina vänner. Men som sagt: tror man ("man" som i "normalbegåvad människa") känner själv i magen vad som är okej och kanske framför allt vad som inte är okej.
Vad tycker ni är för privat att skriva om? Har ni någon big-nono-lista?
/Nyfiken_chej_84
Rubrik: ännu en av mina djupa insikter
Ursäktar för övrigt mitt tillfälliga frånfälle (om NÅGON skulle ha skällt på mig) med att jag har börjat ta sovstund samtidigt som Eila på dagarna för att orka eh, typ leva. De senaste 2 veckorna har varit så otroligt påfrestande (mer än vanligt då alltså) då Eilas nattsömn lämnar mer att önska som en säger. Jag känner mig helt urlakad och tom. Och sover jag dåligt så jag gör jag det mesta dåligt. Jag äter dåligt (som i: inmundigar kopiösa mängder socker) och tänker dåligt (som i: tar fullkomligt oigenomtänka beslut, typ handlar kopiösa mängder socker). Men det tänker jag fanimig inte ha dåligt samvete för. Tänker lite: det här är en tuff period av mitt liv som inte på något sätt kommer bli mindre tuff när bebi nummer klyver mitt underliv på mitten, MEN det går över. Plötsligt händer det, och så vidare. Och då mina vänner, då ska jag slita som ett djur för att äntligen återse mina magrutor.
Det här med vardagslyx
Låt oss tala om "vardagslyx". Läste det här och ba: nickar instämmande. Begreppet "vardagslyx" har sannerligen fått en ny innebörd sen Eila gjorde entré i mitt liv. Herrejesus alltså. När jag var gravid första gången jobbade jag nästan heltid samtidigt som jag pluggade och många i min omgivning tyckte att jag skulle ta det lite lugnt och "sitta ner lite mer, för det kommer du inte få göra sen". Men nej då. Tji fick jag! Little did I know att jag skulle sitta här 10 månader senare på ruinens brant med svidande ögon och kroniska ryggsmärtor.
Jag njuter så mycket av tid för mig själv, men jag har märkt att det för vissa framstår provocerande att uttala sig så. Som om det ena skulle utesluta det andra. Som om jag skulle njuta mindre av tiden tillsammans med Eila bara för att jag kan njuta av tiden utan henne precis lika mycket - men på ett helt annat sätt. Jag behöver tiden för mig själv för att orka vara en bra mamma. Ja, för att orka leva överhuvudtaget. Tyvärr är min egna tid extremt begränsad. Så pass begränsad att jag ännu inte riktigt lärt mig att njuta av den på riktigt. Jag blir ofta rastlös och stressad de få stunder jag lämnar Eila. Oroar mig för att hon inte ska ha det bra, att hon ska vara ledsen, sakna mig, tro att jag övergivit henne. (Hej ängsliga mamman!)
Jag vill inte att hon bara ska känna sig trygg med mig. Jag vill att hon ska känna sig trygg med sin pappa och andra vuxna i vår omgivning som vi litar på. Och det gör hon också! Det är nog mest jag som har svårt att "släppa taget." Trots att jag vill. Trots att jag verkligen behöver (för min mentala hälsas skull om inte annat). För att komma till pudelns kärna här: jag måste hitta mitt "eget rum", om vi ska tala i metaforer. För några år sen skulle träningen ha en given plats här, men nu känns det som en sån otrolig uppförsbacke att börja träna igen "på riktigt". Samtidigt som jag vet att det vore bra för mig. Det är verkligen en fördel att vara vältränad innan förlossningen. Och det är mycket lättare att komma tillbaka till träningen efteråt om man redan lagt en bra grund. Och vad ville jag ha sagt med det här? Saknar jag träningen? Jo. Och: jag behöver få loss lite tid att bara vara ensam med mig själv.
Jag njuter så mycket av tid för mig själv, men jag har märkt att det för vissa framstår provocerande att uttala sig så. Som om det ena skulle utesluta det andra. Som om jag skulle njuta mindre av tiden tillsammans med Eila bara för att jag kan njuta av tiden utan henne precis lika mycket - men på ett helt annat sätt. Jag behöver tiden för mig själv för att orka vara en bra mamma. Ja, för att orka leva överhuvudtaget. Tyvärr är min egna tid extremt begränsad. Så pass begränsad att jag ännu inte riktigt lärt mig att njuta av den på riktigt. Jag blir ofta rastlös och stressad de få stunder jag lämnar Eila. Oroar mig för att hon inte ska ha det bra, att hon ska vara ledsen, sakna mig, tro att jag övergivit henne. (Hej ängsliga mamman!)
Jag vill inte att hon bara ska känna sig trygg med mig. Jag vill att hon ska känna sig trygg med sin pappa och andra vuxna i vår omgivning som vi litar på. Och det gör hon också! Det är nog mest jag som har svårt att "släppa taget." Trots att jag vill. Trots att jag verkligen behöver (för min mentala hälsas skull om inte annat). För att komma till pudelns kärna här: jag måste hitta mitt "eget rum", om vi ska tala i metaforer. För några år sen skulle träningen ha en given plats här, men nu känns det som en sån otrolig uppförsbacke att börja träna igen "på riktigt". Samtidigt som jag vet att det vore bra för mig. Det är verkligen en fördel att vara vältränad innan förlossningen. Och det är mycket lättare att komma tillbaka till träningen efteråt om man redan lagt en bra grund. Och vad ville jag ha sagt med det här? Saknar jag träningen? Jo. Och: jag behöver få loss lite tid att bara vara ensam med mig själv.
Blir konstigt men är nödvändigt*
Okej. Så här är det. Som den uppmärksamme läsaren kan ha anat mår jag inte särskilt bra just nu och bloggen som alltid har fått vara min ventil börjar nu bli för full av min skit. Har hamnat i ett läge då jag inte riktigt kan skriva om hur jag känner och hur jag mår utan att det blir alldeles för privat. Och då känns det väldigt konstigt att skriva överhuvudtaget.
Det finns vissa saker i mitt liv just nu som jag inte känner mig tillfreds med. (Obs! Många saker jag blir lycklig av också såklart) Bloggen, som vanligtvis gör mig glad, gör mig just nu bara ledsen. Och jag är ganska less på att skriva om hur trist och jobbigt allt är. Inte så himla skoj att läsa om heller kan jag tro. Därför har jag bestämt mig för att ta ett break, på obestämd tid. Men jag kommer tillbaka så småningom. Älskar bloggen alldeles för mycket för att bara sluta pang bom. Vi hörs kompizar!
* Tyckte Maria satte spiken på't när hon skrev det här innan sitt bloggavbrott. Därav copy/paste.
Det finns vissa saker i mitt liv just nu som jag inte känner mig tillfreds med. (Obs! Många saker jag blir lycklig av också såklart) Bloggen, som vanligtvis gör mig glad, gör mig just nu bara ledsen. Och jag är ganska less på att skriva om hur trist och jobbigt allt är. Inte så himla skoj att läsa om heller kan jag tro. Därför har jag bestämt mig för att ta ett break, på obestämd tid. Men jag kommer tillbaka så småningom. Älskar bloggen alldeles för mycket för att bara sluta pang bom. Vi hörs kompizar!
* Tyckte Maria satte spiken på't när hon skrev det här innan sitt bloggavbrott. Därav copy/paste.
Det är lätt att vara efterklok
Inatt fick jag sova från kl 23-06 (änglakören sjunger etc etc) och skulle ha fått sovmorgon också om det inte vore så att jag vaknade 06.11 och var jättekissnödig men ej orkade gå upp och kissa. Låg därför och knep i 2 timmar, vilket så här i efterhand känns totalt meningslöst gjort. Om jag gått upp och kissat kanske jag hade kunnat somna om sen. Det är lätt att vara efterklok, som en säger. Nåväl. Idag händer inget särskilt alls. Eila sover just nu förmiddagssov och jag ska ta en dusch. Känner mig, av skäl jag kanske skriver om en annan dag, mycket orkeslös och ledsen idag. Ibland blir man så himla besviken på sin omgivning.
Hjälp!
Nu har jag skickat in min ansökan jag filat på cirka jättejättelänge. Känns inte alls så förlösande som jag föreställde mig att det skulle kännas. Känner mig mest osäker. Håller min idé verkligen? Var jag tillräckligt tydlig? Och så vidare.
Mvh
Nervös & Nedstämd
Mvh
Nervös & Nedstämd
Knepigt alltså
Det här med att vara ihop med nån. Knepigt alltså. Särskilt då man vill kasta en dikus rakt i skallen på denna nån ibland. Eller varför inte ett spjut. Eller möjligtvis en sten. Fredrik är fin, det är han. På många vis.
Vi skrattar mycket tillsammans. Han är rolig och smart, omtänksam och kärleksfull. Ja, han är många saker och har många fina sidor. Något han däremot inte har är tålamod. Och detta i kombination med småbarnsföräldertröttman som ligger som ett grått filter över vår tillvaro just nu, ja, låt oss säga att det inte alltid är trevlig stämning hemmavid. Låt oss säga att det kanske till och med blir otrevlig stämning i denna lägenhet mellan varven. Låt oss säga att lilla mami (och säkert papi också) bara vill packa en liten väska och flytta ut i ett par timmar då och då.
Igår kväll var en sån kväll. Lägenheten var alldeles särskilt stökig och lilla papi blev alldeles särskilt surig. Eftersom lilla mami upplever att hon städar 8 gånger av 10 blev hon både förolämpad och sårad av denna surighet. Sen försonades de över några mandariner och några glas julmust. Ja, så kan det vara.
Vi skrattar mycket tillsammans. Han är rolig och smart, omtänksam och kärleksfull. Ja, han är många saker och har många fina sidor. Något han däremot inte har är tålamod. Och detta i kombination med småbarnsföräldertröttman som ligger som ett grått filter över vår tillvaro just nu, ja, låt oss säga att det inte alltid är trevlig stämning hemmavid. Låt oss säga att det kanske till och med blir otrevlig stämning i denna lägenhet mellan varven. Låt oss säga att lilla mami (och säkert papi också) bara vill packa en liten väska och flytta ut i ett par timmar då och då.
Igår kväll var en sån kväll. Lägenheten var alldeles särskilt stökig och lilla papi blev alldeles särskilt surig. Eftersom lilla mami upplever att hon städar 8 gånger av 10 blev hon både förolämpad och sårad av denna surighet. Sen försonades de över några mandariner och några glas julmust. Ja, så kan det vara.
Happy happy, really?
Ibland tänker jag på hur det skulle vara om jag och Fredrik gjorde slut. Eller, nej. Jag tänker inte på hur det skulle vara om vi gjorde slut, utan snarare hur det skulle vara om jag bara fick tillgång till halva Eilas uppväxt, vilket det i praktiken skulle innebära. Och det känns så jävla hemskt. Alltså, nästan så h-e-m-s-k-t att jag får en stor klump i halsen och vill handbojja ihop oss tre för alltid, alltid, alltid. Jag tror att den här föreställningen om att många håller ihop "för barnens skull" inte riktigt stämmer. Tvärtom. Jag tror att många håller ihop för att de inte står ut med tanken på att bara träffa sina barn varannan vecka.
Och plötsligt förstår jag varför.
Och plötsligt förstår jag varför.
