Men så himla söt ändå
Mitt barn alltså! Så jävla söt.
Magknip och sura disktrasor
Salam!
Idag har vi varit på besök på förskolan och jag känner mig mycket tillfreds med vårt val. Trodde dock att barngruppen skulle vara mindre den första terminen eftersom förskolan är helt nystartad, men det står så många barn i kö så det blir ca 30 barn allt som allt redan nu i januari. Well, well. Lokalerna är fina och förskolechefen slash ägaren känns väldigt bra. Det blir tredagarsinskolning och med största sannolikhet jag som får skola in. Känns en aning opraktiskt eftersom jag kommer att vara tvungen att ha med mig Astrid, men Fredrik kommer inte kunna ta ledigt precis i början av terminen. Vi har också bakat lussebullar idag (mest jag) och ätit deg (mest Eila).
Hade egentligen tänkt ta en längre bloggpaus i väntan på lycka och välstånd. Men då lär vi få vänta om en säger så. Det här livet, moderskapet och så vidare: jobbar inte med mig just nu. Eller tvärtom kanske. Har hursom haver utvecklat magsår och fått gråa hår (okej, kanske ljug det sista). Blir så provocerad av att jag inte hanterar den här barn"ledigheten" bättre. Kände mig extremt träffad när Hanna (Jakten på ett perfekt liv) sa att hon blir så trött på människor som så gärna vill ha barn och sen bara klagar på hur lite de får sova. Kan samtidigt inte identifiera mig med Linda Skugge som säger att hon inte behöver någon egen tid eftersom hon vill vara med sina barn jämt. Jag vill inte vara med mina barn jämt. Gör det mig till en dålig morsa?
Vill skriva inlägg som dryper av positivitet och vara så där allmänt inspirerande, men eh, ja, låt oss inte fördjupa oss i det nu utan fokusera på det viktigaste i sammanhanget: jag bloggar igen.
Misär misär misär
Nu tar vi allt förstånd och den oerhörda lyckan och ynnesten i att ha två friska underbara ungar och stoppar i en liten liten ask som vi sedan förpassar längst in i en liten liten garderob en stund.
BUÄÄÄ BUUÄÄ *gråter som en bebis*
FY FAN VAD JOBBIGT DET ÄR JUST NU!!!!!
Idag har jag varit så nära ett sammanbrott en rimligtvis kan vara. Det började redan imorse då Eila rev Astrid i ansiktet så att hon började blöda. Eila har de senaste dagarna också lärt sig hur man klättrar upp på köksstolarna och sedan vidare upp på köksbordet. Det tycker hon är mycket roligt. Det tycker inte jag. Medan jag diskade undan gårdagens disk plus frukostdisken from hell klättrade hon upp på en stol och ramlade baklänges med huvudet före. Gråt och tandgnisslan, men det gick bra. Sen somnade båda kidsen i vagnen när vi gick morgonpromenaden men Eila vaknade efter tio minuter och sov inget mer på hela dagen. Istället var hon på ett jävla humör och grinade (ikapp med mig) större delen av eftermiddagen. Barnen synkar i princip aldrig sin sömn så jag har inte en lugn stund mellan kl 07 och 23. Därefter är jag för trött för att göra någonting alls. Jag känner mig stressad hela tiden och är livrädd för att överföra den stressen på barnen. När jag äter sitter jag och ammar samtidigt som jag hejjar på Eila när hon äter eller så står jag upp med Astrid i bärselen - vid varje mål.
Alltså, misären i detta hem just nu. Jag har ingen lust med någonting. Att vi överhuvudtaget kommer utanför dörren varje dag ser jag som en stor seger. Och det här dåliga samvetet bara gnager och gnager. Vi bor så litet och trångt, ergo ingen lekyta för barnen. Jag aktiverar inte Eila tillräckligt mycket på dagarna, ergo jag är världens sämsta morsa. Och så vidare, och så vidare, och så vidare.
Så, ja. Det blir inte mycket blogg de kommande dagarna.
Har dokumenterat "skadan". Ser dock inte alls så farligt ut nu som jag tyckte när jag tog bilden.
Jag som just vant mig vid tanken
Senaste nytt om förskoledebuten: Har pratat med en av pedagogerna/grundarna och hon berättade att de jobbar på att få in minst 5 barn innan de slår upp portarna. Förskolan är helt nystartad och det är svårt att hitta barn som vill börja mitt i terminen. Just nu är vi de enda som tackat ja till vår plats. Därför blir det inte inskolning i nästa vecka som vi hoppats på, utan tidigast månadsskiftet november/december eller i "värsta fall" efter årsskiftet.
Känns lite snopet eftersom jag just börjat vänja mig vid (och se fram emot) tanken på att vara ensam med Astrid från och med slutet av den här månaden. Det här med att ha två barn hemma: JÄTTEtufft. Det skiljer inte särskilt mycket i ålder mellan de tu, men rent utvecklingsmässigt är de på helt olika platser och har så olika behov. Jag får avbryta amningarna hela tiden eftersom Eila ramlar och behvöver tröst/slår Astrid i huvudet med olika tillhyggen/klättrar upp bakom mig och drar mig i håret osv osv. Astrid får ligga i sitt näste eller sitta i babysittern större delen av dagarna ovanpå köksbordet eftersom jag annars inte vågar vända ryggen till en enda sekund. Det må hända att jag skulle kunna vara lite mer konstruktiv i problemlösningen här, men jösses amalia, jag är inte mer än människa. Jag försöker göra Eila mer delaktig i blöjbyten och annat bebisrelaterat. Det går bra korta stunder. Hon tycker om att hjälpa till att slänga Astrids använda blöja i blöjhinken och att hämta snuttefilten/nappen. Men tålamodet tryter ganska fort därefter om vi säger så. Det blir bättre när hon vänjer sig, såklart. Men just nu: ganska jättejobbigt.
Buhuhu
Så här trött är jag på att vara gravid just nu: JÄTTETRÖTT. Är i vecka 32 och känner mig (är) helt enorm. Jag brukar skoja lite med Fredrik på kvällarna när vi ska gå och lägga oss och liksom kasta mig över honom i sängen samtidigt som jag vrålar: PINGVINATTACK!!!!!! Sen fnissar vi och klämmer på magen, som för övrigt befinner sig i något konstant sammandragningstillstånd. Åtta långa veckor kvar.
Hej älskling! Glöm inte: andas och räkna till 10!
Alltså, dessa mornar! Hulken har nu två synliga tänder, varav en helt utsprucken och en snart utsprucken, i underkäken. Hur hon hanterar denna övergång från spädis till barn? Ehm, not so good. Låt oss säga så här, det är ganska trist stämning hemmavid just nu. Hon skriker från arla stund till dygnets senaste timme. Ungefär så. I morse hade jag en ambition - att duscha innan jobbet - mest pga har inte tvättat håret sen i söndags, men också pga svettas som en gnu due to värme och preggohormoner. Men. Hulken avslog min ansökan, som man säger. Det blev till att tvätta sig lite under armarna i badrummet, kladda på deo och dränka sig i parfym. (En parfym jag fick av min syster i julas som hon i sin tur fått av vår bror men inte ville ha kvar för att den citat "luktar lite kiss.") (Förtydligande: jag tycker alltså inte att den luktar kiss, då hade jag rimligtvis inte använt den.)
Jag gav Hulken alvedon, både en supp och lite i munnen, vilket gjorde henne på bättre humör per omgående. Jag gillar egentligen inte tanken att stoppa i ongen medicin om hon inte är sjuk "på riktigt". Men alltså, just nu har nöden ingen som helst lag och vi står inte ut. Hon står nog inte heller ut med sig själv just nu, stackarn. Hon accepterar ingenting annat än att bli buren eller att gunga i lekparken. Allt annat tas emot med primalskrik och aggressiva utbrott av typen klösa/bita/dra-i-hår/slå-i-ansiktet. Ser fram emot att vara hemma med TVÅ barn i höst ungefär så här mycket: noll plus noll. (Vi får förskoleplats tidigast i januari.) (Egalia! Hoppas, hoppas!) Men det är ju bara att bita ihop. (Inget kolikbarn! Snälla?!) Minns ofta vad min kompis Malin sa när jag outade min andra graviditet: "man får helt enkelt ställa in sig på att det blir några hundår nu." Och eh, ja. Det får man faktiskt. Men gud vad jag har lätt att förstå varför många förhållanden havererar i småbarnsåren. Det är så himla svårt att vara snälla och ta hand om varandra - på riktigt - när det skriks och gapas vareviga dag.
Man är bortskämd
Har betalat hyra och räkningar, känner mig fullkomligt utblottad. Buhu. Låt oss säga att det inte blir någon oxfilé i detta hem på ett bra tag. Jag har aldrig varit så här fattig som jag nu är den senare delen av föräldraledigheten. Jag har plockat bort 1-3 föräldrapenningdagar i veckan den senaste månaden eftersom jag hoppat in och jobbat extra. Och i juni får jag bara föräldrapenning för 10 dagar, lite lön och lite skattepengar. Man hankar sig fram, om en säger. Ingen räkmacka, bokstavligt talat. Och det är ju så tråkigt att inte ens ha råd att unna sig lite guldkant, typ ett godare kaffe än Euroshopper. Lunch på stan de dagar jag jobbar är inte ens att tänka på. Har dessuton fått ett gulligt återkrav á 9000 kr från CSN, pengar jag fått i studiemedel för TVÅ ÅR SEN, men tydligen inte var berättigad till. Plus 2000 kr i återbetalning av mitt studielån som man ju måste börja betala av på nu när man har studieuppehåll. Note-to-self: skapa förutsättningar för att kunna börja plugga till våren!
Det slår mig också att den här typen av lyxkonsumtion - för det ÄR lyx att ha råd att gå in i mataffären och välja utifrån vad man är sugen på, inte hur mycket det kostar - är jag (skrämmande) van vid. Och det finns många som tvingas leva så i flera år. Man är rätt bortskämd. Den här otroligt kloka insikten gör förstås inte saken roligare. Tycker fortfarande synd om mig själv.
Det slår mig också att den här typen av lyxkonsumtion - för det ÄR lyx att ha råd att gå in i mataffären och välja utifrån vad man är sugen på, inte hur mycket det kostar - är jag (skrämmande) van vid. Och det finns många som tvingas leva så i flera år. Man är rätt bortskämd. Den här otroligt kloka insikten gör förstås inte saken roligare. Tycker fortfarande synd om mig själv.
Brasklapp! Barnen får förstås aldrig någonsin gå hungriga. Slut på viktig info.
Mmmh marabou
Alltså, med risk för att låta som en repig gammal skiva på repeat: gu-hu-hu-d vad jag är trött! Så jävla, jävla trött. Men inatt får jag sova. Mmmmh. Har fantiserat om det hela veckan. Min sovnatt. Mmmmh.
Falling down
Vissa mornar (läs: alla mornar de senaste veckorna) vill jag bara låta bli att stiga upp. Be Eila ringa en pizza med hemkörning till frukost och ge fullkomligt fan i att hunden är kissnödig. Men det gör jag förstås inte. Vill ju vara en bra mamma. Krälar upp efter ännu en natt med 5 timmars sömn (ej på ett bräde förstås) och gör allt jag kan för att hålla tillbaka trötthetstårarna som bränner skönt bakom ögonlocken. Eila gnäller. Jag självmedicinerar mitt humör med starkt kaffe så att det riktigt bränner i magen. Mmmmh. Halsbränna. Cause I'm worth it. Jag hoppas verkligen att Eilas sömn blivit bättre i slutet av sommaren när bebisen tittar fram (beräknat nedsläpp 13 september förresten!) Annars kanske jag måste läggas in. Och det vore ju lite tråkigt kan man tycka.
Mvh
Nervöst_sammanbrott_84
Mvh
Nervöst_sammanbrott_84
On the road again
Ni vet när man är så trött att man vill skjuta sig i huvudet? Ja, just så. Och när man vill flå sin hund levande för att han väcker bebin med kraftig skallsalva när hon just somnat förmiddagslur? Ja, just precis så. Vovvelito har varit hos Fredriks mamma på dagarna sen min axel ballade ur eftersom jag inte riktigt klarat av att rulla vagn och promenera hund. Men nu mår lill-axeln bättre och Baltazar the dog är hemma igen. Det tog cirka jättefå timmar innan jag insåg hur skönt det varit att inte behöva rädas hans aggressiva vaktskäll så fort någon rör sig utanför lägenheten. Men nu är vi on the road igen, som en säger.
Skämtaruuu eeelller??!
Imorse kröp Eila ur vår säng och ramlade rakt ner i parketten med ansiktet före. Fredrik skällde på mig eftersom jag nickat till pga varit vaken sen 03.44. Här citerar jag hans skäll: "Du kan ju inte ligga och sova! Skärp dig!" Ilskan just då. Hade kunnat dödadödadöda.
Ps. Det gick bra med Eila alltså. Inte en skråma på na'. Hon grät som en stucken gris, men det var nog bara rädsla.
Ps. Det gick bra med Eila alltså. Inte en skråma på na'. Hon grät som en stucken gris, men det var nog bara rädsla.
Saker jag trodde att jag aldrig skulle göra #152
Tortera mitt barn. (Eller hälla koksalt i näsan på na.)
Och så var denna ljuvliga natt jag hade för några dagar sen ett minne blott. Nu sover hon i 2 timmarsintervaller igen. Ordningen är återställd. Ännu värre är det nu när hon är förkyld och därför gråter mycket på natten. Tycker så synd om henne då hon inte kan snyta. Lilla snoronge.
Och så var denna ljuvliga natt jag hade för några dagar sen ett minne blott. Nu sover hon i 2 timmarsintervaller igen. Ordningen är återställd. Ännu värre är det nu när hon är förkyld och därför gråter mycket på natten. Tycker så synd om henne då hon inte kan snyta. Lilla snoronge.
Klagosång 2.0
Inatt bajsade Eila två gånger. Mentackskaruha fina du. Det är förstås mest synd om Eila som inte kommer till ro ordentligt när det bubblar i magen. Tar tillbaka allt jag sagt om hur lite det stör mig att samsova. Jättemysigt i all ära – när man verkligen samSOVER. Men Eila har liksom missat den sista stavelsen i det ordet. Vi mer samVAKNAR. De senaste två veckorna har våra nätter sett ut typ så här. Tillåt mig redovisa:
19.00 Eila somnar
20.00 Eila vaknar, men somnar snabbt om igen efter hon fått nappen i mun och lite huvudsmek. (Tror hon vaknar av att nappen hoppar ut.)
22.00-01.00 Någonstans mellan dessa klockslag vaknar hon igen och då lyfter jag oftast över henne i vår säng. Hon somnar snabbt med hjälp av tutte.
Därefter varknar hon cirka 7-10 gånger. Ibland somnar hon om ganska snabbt, ibland tar det uppåt 2 timmar att få henne att somna om. Jag vaknar självklart varenda gång hon vaknar och eftersom vi bara delar på nätterna på helgerna då Fredrik inte måste åka hemifrån i ottans otta börjar det här tära på mig något oerhört. (Han vaknar förstås också då hon vaknar, men tycker ändå mest synd om mig själv som måste få henne att somna om.)
06.00 Eila karatebajsar och gör pruttljud med munnen. Jag tänker "men herreguuuuuuud så jobbigt, klockan lär ju vara typ 03 och nu måste jag gå uuuuur sängen också. Stackars mig, buhuhuhuhu". Sen tittar jag på klockan, konstaterar att det är morgon och att vi lika gärna kan gå upp och göra morgon istället för att bara byta blöja lite snabbt.
Ja. Typ så synd är det om mig just nu. Feel free too pity me.
19.00 Eila somnar
20.00 Eila vaknar, men somnar snabbt om igen efter hon fått nappen i mun och lite huvudsmek. (Tror hon vaknar av att nappen hoppar ut.)
22.00-01.00 Någonstans mellan dessa klockslag vaknar hon igen och då lyfter jag oftast över henne i vår säng. Hon somnar snabbt med hjälp av tutte.
Därefter varknar hon cirka 7-10 gånger. Ibland somnar hon om ganska snabbt, ibland tar det uppåt 2 timmar att få henne att somna om. Jag vaknar självklart varenda gång hon vaknar och eftersom vi bara delar på nätterna på helgerna då Fredrik inte måste åka hemifrån i ottans otta börjar det här tära på mig något oerhört. (Han vaknar förstås också då hon vaknar, men tycker ändå mest synd om mig själv som måste få henne att somna om.)
06.00 Eila karatebajsar och gör pruttljud med munnen. Jag tänker "men herreguuuuuuud så jobbigt, klockan lär ju vara typ 03 och nu måste jag gå uuuuur sängen också. Stackars mig, buhuhuhuhu". Sen tittar jag på klockan, konstaterar att det är morgon och att vi lika gärna kan gå upp och göra morgon istället för att bara byta blöja lite snabbt.
Ja. Typ så synd är det om mig just nu. Feel free too pity me.
Klagosång
Åh vad trött jag är! Så djävulskt trött! Har den senaste veckan insett att den enda anledningen till att jag tar upp Eila i vår säng och ammar på natten är att jag (förhoppningsvis) slipper gå ur sängen och kanske kanske ska få sova lite längre på morgonen på så vis. Fick i allefall sovmorgon till klockan 08.41 imorse, men hur mycket hjälpte det? Typ inte alls. Men det var skönt att väcka Fredrik kl 06 när Eila ville göra morgon och veta att jag hade minst en timmes gosig mysipysi sömn framför mig, intet att förnekas. Imorgon ska jag till gymmet för första gången på ja, en dräktighetsperiod plus 6 månadersbebé. Det ska bli...tja, "kul" är kanske fel ord. Skönt? Ja, det passar bättre. Det ska bli skönt. Framför allt att basta efteråt. Det ska VERKLIGEN bli skönt. Eila ska vaktas av sin farmor. Hon har för övrigt inte ammat alls på tre dagar nu, dock fortfarande på kvällarna och nätterna. (Obs! Pratar alltså om Eila nu, inte farmorn. Höhö) Men det kommer förmodligen också att upphöra snart. Hoppas jag, i alla fall då det gäller nätterna. De tar verkligen död på mig nu igen. Vaknar varje morgon och tror att det är mitt i natten eftersom jag orimligtvis kan vara så in i helvete trött annars. Vet inte hur jag ska beskriva känslan riktigt. ("Tortyr" är ett ganska bra ord.)
Nåväl.
Nåväl.
