Saker under huden

Inatt har vi sovit "bra". (Obs! Betyder alltså inte 4 timmar på ett bräde eller annat rafflande, utan snarare i 2 timmarsintervaller, men jag har inte behövt kliva ur sängen i alla fall). Känner mig ändock överkörd av en ångvält eller liknande åkdon. Man skulle kunna säga att mitt omdöme börjar påverkas av den här vakenfesten. (Fick använda miniräknaren för att räkna ut 15 + 10, ehm). Men vad gör det om hundra år och så vidare. Har precis ammat lillfisen till sömns och tittar på nya dokumentärserien Sanning & Konsekvens på trean. Är det bara jag som tycker att ämnet "Jehovas Vittnen" känns ganska gjort? Är vi inte mätta på "sekter"? Är Jehovas vittnen en sekt? Jag vet inte. Och så blir jag lite ledsen när socialsekreteraren i programmet säger att "barn som växer upp i sekter (Jehovas vittnen) far lika illa som barn som växer upp med missbrukande föräldrar". Missförstå mig rätt. Jag är för religiös mångfald, men emot fanatism som inskränker på de mänskliga rättigheterna. Men det är så oerhört enkelt att betrakta just troende människor som lite mer otillräkneliga än oss andra. Lite konstigare och ja, knäppare. Alla troende är inte knäppgökar, däremot finns det knäppgökar som är troende, skulle jag vilja säga. Jag försvarar verkligen inte de människor som slår sina barn i guds namn. Eller påstridigt påtvingar andra sin egen tro utan att ha blivit tillfrågade. Men jag köper inte att alla barn som växer upp i strikt religiösa hem behandlas illa eller mår dåligt. Kan vi inte bara börja peta lite i det variga såret? Upplever nämligen ofta att det inte är okej att uttala sig så. Vi är ju så förbaskat sekulära.

Att vissa i vuxen ålder väljer bort tron de uppfostrats ni i behöver inte nödvändigtvis betyda att de erfarenheter och det liv man hade innan var hemskt. Det kanske bara inte var tillräckligt. Sjävklart finns det människor som Linn som farit illa och det är inte acceptabelt. Men jag vet – utan att förringa personer som Linn och hennes hemska upplevelser för det är klart att de finns och det är, som sagt, inte okej – att det finns många som faktiskt upplever att deras liv är/har blivit fantastiska just på grund av tron på en gud. Jag vet att det finns församlingar som tar väl hand om sina medlemmar. Vad är min poäng egentligen? Typ: religiösa människor är inte galna. Tycker att vi (även jag ibland) ser ner på och dömer religiösa människor. Och det är ju dumt.