Saker under huden

Det här gör mig så lycklig. Äntligen, säger jag bara. ÄNTLIGEN.

Jag sätter mig i soffan och slår på teven precis då The Mask börjar på femman. Jag blir 10 år igen och är inne i stan med fina Karin och hennes mamma. Jag vill minnas att Karins mamma är iklädd någon slags kappa, det är kallt och asfalten under våra fötter är vit av snö. Jag skriver om det i min dagbok några dagar senare och tejpar in biobiljetten.

Min pausfågel i vardagen består av mycket bloggläsning just nu. Andra tittar på teve, går en promenad eller river av ett pass på gymmet. Jag läser bloggar. Igår skrev Katrin något väldigt intressant om att ha is i magen som förälder och inte dalta med sitt barn eftersom detta i längden leder till att barnet blir osjälvständigt, grinigt och klängigt. Katrin har träffat en morsa som hon beskriver som väldigt "skön" och "cool" eftersom hon lämnar sin bäbis ensam då hon går och handlar i tio minuter. Shit, tänker jag, fan vilken härligt avslappnad attityd. Men min hjärna drar också genast paralleller till Karlsson på taket då Lillebror och Karlsson flyger in i en lägenhet och hittar en liten spädis som ligger och grinar alldeles ensam när föräldrarna är ute och roar sig. Lillebror och Karlsson blir så provocerade av det här att de steker på en halv falukorv och planterar ut korvbitar i hela lägenheten.

Den "sköna morsans" argument för att lämna sitt barn ensam är "vad skulle kunna hända? ingenting! hon kanske vaknar och skriker lite, men jag blir ju aldrig borta länge". Jag vet inte? Å ena sidan håller jag verkligen med Katrin om att många morsor (och farsor) skulle kunna vara betydligt coolare. Jag har i perioder jobbat på förskola och vissa barn fixar inte ens en ordentlig tillsägelse när de beter sig som svin. De blir helt ställda och börjar grina. Jag tolkar det här som att de inte blir tillrättavisade när de beter sig illa av sina föräldrar särskilt ofta. En av de sakerna som provocerar mig allra mest då det gäller föräldrars sätt att uppfostra sina barn är just den här ängsliga, lite sjåpiga hållningen som ofta leder till att de försöker förhandla med barnet, typ "om du äter lite till får du en glass". Man förhandlar inte med treåringar. Man gör inte det. Man ger mycket kärlek, man lyssnar, man anstränger sig naturligtvis till det yttersta för att barnet ska må bra och vara nöjd med sin tillvaro - men man låter inte barnet bestämma när, var och hur han/hon ska äta, sova, duscha, titta på teve osv. Det här gäller, ganska underförstått, äldre barn, alltså inte spädisar.

Men å andra sidan har jag svårt att tro att jag skulle lämna min några månader gamla bäbis ensam, inte ens när jag gick och slängde soporna faktiskt. Det skulle kännas fel. Tror jag. Man vet ju aldrig vad som kan hända, tillfälligt andningsuppehåll till exempel, eller att lägenheten av någon outgrundlig anledning börjar brinna. Det vill man ju inte. Det här är inte en fråga om att vara cool i sin mammaroll, enligt mig, utan snarare en fråga om vad som känns rätt i magen. Om det känns rätt för den "sköna morsan" att lämna sin bäbis ensam, fine. Hon om någon känner väl sig själv och sin bäbis bäst. Jag kommer knappast att betrakta mig själv som en curlande förälder bara för att jag inte gör det. Alltså, går det ens att curla ett spädbarn? Ungen måste ju amma när den är hungrig, det kan man väl knappast förneka den oavsett vilken tid på dygnet andan faller på? Och alla bäbisar sover väl på udda tider det första året? Man kan testa olika trix för att normalisera det så gott det går, men när man väl hittat ett knep som funkar går ungen in i en ny utvecklingsfas och då omkullkastas allt i alla fall. Eller?

Jag blir inte särskilt provocerad av Katrins coolhetsresonemang, men tydligen är det här en jävligt öm tå för många andra morsor utav kommentarerna på inlägget att döma. Jävlar i min låda vad mammorna går igång. Katrin är en dålig mamma. Katrin är bara ute efter att provocera. Katrin är helt sjuk i huvudet som tycker att det är okej att man lämnar sin sovande bäbis ensam i bilen när man springer in på Ica för att handla en liter mjölk. Katrin kanske tycker att man ska lämna sitt barn ensam när man går på krogen också? Katrin kanske tycker att man ska vara cool och röka när man är gravid också? Va? Va? VA? Jag har aldrig sett maken till bittrare morsor som slänger sig med termer som "attachment parenting" och drar alla resonemang till sin yttersta gräns. Vem fan lämnar sitt barn ensam en hel kväll för att gå ut på krogen? Vem i helvete lämnar sin bäbis ensam i en bil när det är +25 grader ute? Ingen med förståndet i behåll naturligtvis. Herregud. Är det så här jag kommer att bli? Präktig och bajsnödig? Fan. Jag vägrar, hör ni det?! Det går jag bara inte med på.

Min plan var att idka grammatik i övningsboken ikväll. Men runt klockan fem slog tröttheten till som ett slag med en slägga i huvudet. Sen dess har jag suttit mer eller mindre lamslagen framför datorn och tittat på Rebecca & Fiona i Svtplay. Och jag älskar det. Jag älskar dem. Egentligen började jag titta lite förstrött, i brist på fler avsnitt av I Anneli, efter att ha skumläst deras blogg. Jag är ingen klubbentusiast, har aldrig varit, och den musik de gör har inte riktigt tilltalat mig tidigare. Men efter att ha sett ett tre avsnitt är jag frälst. Jag gillar verkligen det de gör - och jag gillar framför allt dem. Det är ju idealiskt vakna varje morgon bredvid sin bästa kompis, som man dessutom jobbar med, ta dagen som den kommer och leva efter mottot; "livet är kort, ta till vara på varje sekund av det".

Personligen är jag för mycket av en trygghetsnarkoman (framför allt då det gäller min ekonomi) för att fixa ett sånt liv, det passar inte alla, men jag blir verkligen inspirerad när jag ser att de lever så. Och jag blir sjukt imponerad av att de jobbar med något de verkligen tycker är roligt och framför allt, inte är så förbannat "duktiga" som många unga tjejer är, eller i alla fall ger sken av att vara. Det är jävligt tufft att vara ung tjej idag och jag tycker att Rebecca och Fiona verkligen är lysande exempel på att man kan vara precis det man vill vara, utan att behöva förändra sig själv. Utan att behöva banta eller klä sig i ballerinaskor från Channel.

Det är inte det där med att vara tjock (och veta att det här bara är början) som stör mig. Det är rätt schysst att bara plugga, läsa böcker, skriva, äta godis och kanelbullar. Ingen sparring som lämnar stora gröngulblåa märken på benen, inga utslagna linser eller muskelinflammationer, ingen träningsvärk. Det är det där andra som verkar mindre sweet. De där symptomen jag ännu inte erfarit, typ näsblod, tröttheten som kommer tillbaka mot slutet, ryggont, och (ve och fasa!) foglossning. Jag hoppas att jag slipper näsblodet och foglossning åtminstone.

Nu ska jag lägga mig och vila en stund framför Simpsons innan jag börjar med middagen. Ikväll blir det svamprisotto med lammfärsbiffar.

Varje kväll när jag lagar mat tänker jag på vår lilla dotter eller son. Det är väl den tiden på dygnet då jag inte lyckas trycka bort tanken längre. Det känns fortfarande helt jävla sinnessjukt att jag är gravid. Vi ska ha ett barn tillsammans, jag och Fredrik. Om mindre än ett år kommer det att finnas en till människa i vår lägenhet som tvinnar oss samman för resten av våra liv. Det känns (på många sätt) både obehagligt och fint. Jag tror verkligen på kärleken, att man kan dela den med en och samma människa livet ut. Men den är äckligt skör. Och ibland är det jävligt svårt att älska.

Ikväll ska jag äta fisk. Ungsbakat sej med vårlök. Som jag har längtat. Varken Fredrik eller Tobias är så förtjusta i fisk of any kind (skulle vara fiskbullar då) så jag steker fläskfilé till dem. Det är ett säkert kort i den här familjen.

Jag tog en paus i pluggandet och såg nästsista avsnittet av I Anneli i svtplay. Alltså o-m-g! Anneli hade sex med Don. Avsnittet spelade (som vanligt) på hela mitt känsloregister. Man börjar lite modstulet, övergår i gapskratt, sen vill man bara sjunka genom jorden när Anneli kallar Joel för "ma baby". Sen vill man kräkas när Anneli söker bekräftelse hos tafatta Don.

En riktig cliffhanger på slutet den här gången. Hur ska det gå? Å ena sidan vill jag ju att Anneli ska bli lycklig, men å andra sidan vill jag att hon ska inse att Joel är ett riktigt rövhål och att hon förtjänar mycket bättre. Åh, jag dör lite inuti när jag tänker på att det bara är ett enda avsnitt kvar.

Hanna Fridén har tackat ja till att ha en frågelåda på tjejkraft.se dit läsarna kan skicka in sina frågor om sex och kärlek OCH skriva ett blogginlägg i nästa vecka. Jag blir så glad när människor som faktiskt, med all rätt, har för vana att ta betalt för sina skrivgig tackar ja till att skriva helt gratis för vår sajt.

Det är för en bra sak, men väldigt många av de personer vi kontaktar svarar inte ens. En bloggerska skriver ett otrevligt mail tillbaka där hon klargör att hon absolut inte under några omständigheter vill förknippas med oss. En annan svarar, genom sin assistent, (det är ju jobbigt det där, att vara såååå busy att man inte ens kan svara på sina egna mail), att hon orimligtvis kan skriva en rad om vår sajt och lägga in en länk utan att få betalt. I nästa inlägg skriver hon om självkänsla och hur himla viktigt det är att "boosta sitt självförtroende" och bli kvitt sina komplex. Fy fan säger jag bara.

Det provocerar mig och gör mig fett besviken eftersom tjejkraft.se är mitt lilla kärleksbarn, min lilla skapelse, men också eftersom det säger en hel del om den konstlade feministiska framtoning många tjejer lägger sig till med för att det ser bra ut. Men när det sen kommer till kritan är värderingarna inte särskilt viktiga i förhållande till det egna "varumärket". Och visst. Jag skulle inte heller vilja förknippas med människor eller förekomma i sammanhang som inte kändes rätt, feministiska eller ej. Men att skriva att man vill "jobba med tjejfrågor" eller "skriva för unga tjejer" och sen tacka nej när ett ypperligt tillfälle ges för att vår sajt är helt oetablerad och därför inte tillräckligt creddig, det är lite fult.

Just nu befinner jag mig i en fas då jag försöker att inte tänka så mycket på att jag är gravid, mest eftersom det bara kryper i kroppen av förväntan och längtan om jag låter tanken ta över. Det är så lång tid kvar, hela 7 månader. Nästan olidigt lång tid. Och jag hänger med nöd och näppe med på föreläsningarna om svenska språkets subjektstvång, bisatser och bisatsinledare, vilket också gör att jag måste trycka bort allt som kommer att hända sen. Här och nu, det är viktigast.

Igår beställde vi biljetter till årets K1-turnering på Hovet. Det kommer att bli grymt. Jag ser helt klart fram emot Marcus Öbergs match mot Artur Kyshenko mest, men det är heller aldrig tråkigt att se Dzabar Askerov och Martin Akhtar. Kvinnliga fighters lyser som vanligt med sin frånvaro, så när som på Frida Vallberg vs Olivia Gerula som ska gå en titelmatch i vanlig boxning och Magdalena Kowalczyk vs Caroline Ek som ska gå en superfight med K1 regler. Det känns så jävla trist, förutsägbart och allmänt fattigt när ett fightcard består av 4 kvinnliga fighters utav totalt 28. Det kommer förmodligen finnas fler ringflickor än idrottskvinnor i ringen. Precis som alla andra år. Det finns många kvinnor, enligt mig, som håller jävligt hög klass och skulle platsa i K1, Ilonka Elmont till exempel, men det säljer inga biljetter. Däremot säljer det när George Scott (och andra "tokiga gamla gubbar") med en lång boxningskarriär bakom sig sadlar om till "thaiboxning" (läs: K1) och blir sparkade i pungen. Det är kul. Det köper vi. Skeppåhoj så skoj.

Alltså, jag tycker verkligen inte om grammatik. Jag börjar nästan gråta när jag slår upp boken för den dagliga omgången. Jag blandar ihop konjunktioner och subjunktioner, hatar att ord kan böjas på femhundra olika sätt och substantivets t-genus, n-genus och numerus. Jag förstår fortfarande inte, efter fem, sex föreläsningar, exakt vad en nominalfras är, (en fras där substantivet är huvudord?), och hur man vet när den tar slut. Tentan om tre veckor är jättestor och jag måste klara den. M-å-s-t-e.

Texter av det här slaget får mig verkligen att bli oerhört stolt över mitt jobb och inte minst över Tjejzonen som organisation som verkligen hjälper hundratals tjejer varje år med alltifrån prathjälp till att följa med till polisen och för att stötta en tjej som vill anmäla en våldtäkt. Heja oss.

Ikväll bjöd mamma på pilgrimsmusslor i någon slags sås på senap, vitt vin och rom som skulle ätas med andakt.

Köttgryta och hasselbackspotatis till varmrätt. Skåda den fina kantarallen, mammaplockad på lantstället utanför Uppsala. Under middagen pratade vi om roliga lappar, fisar och hundkräks, ja, sånt där som man pratar om ni vet.

 

Och kaffepannacotta med honung, blåbär och hallon till efterrätt. Tobias hjälpte mamma med garneringen, men var inte så förtjust i kaffesmaken. Däremot blev han himla förtjust i, och lite rädd för, min lillebrors uppkäftiga chihuahua.

 

Lillebror hade med sig sin lilla ögonsten Hälge. Baltazar blev väldigt nyfiken på honom, men fick knappt komma fram och hälsa, bitska lilla Hälgis sa ifrån (etrigt och gällt.)

 

Mamma, lillebror och Baltazars bästis Oliver.

 

Min fina pappa som kvällen till ära visade sitt stora blåmärke på benet och sin vätskefyllda armbåge. Det var en hejdundrande kväll som ni hör. Ni skulle ha varit där.

 

Baltazar hulkar under täcket och kräks upp en halv petflaska han ätit upp i ett obevakat ögonblick. Man kan urskilja en coca-colaettiket och rester av en röd plastkork i sörjan som kastas upp i Fredriks fotände. Vi äter knäckemackor med lax, ägg, avocado och räkor till frukost, tittar på den nya Avatarfilmen. Skitdålig är den. Verkligen skitdålig. Mamma ringer och bjuder på middag. Skönt, säger jag, då slipper vi laga mat ikväll. Skönt, säger Fredrik.

Fredrik och Tobias åker iväg en stund, de ska mecka med bilen. Byta däck, pilla på handbromsen, eller vad vet jag. Jag blir (nästan) ensam kvar i lägenheten och riktigt njuter av tystnaden ensamheten för med sig, så när som på Baltazars snarkningar och tvättmaskinens cetrifugering. Jag vågar knappt röra mig, då kanske förtrollningen bryts.

Sen jag blev gravid har drömt ovanligt mycket på nätterna, eller egentligen vet jag inte om det är mer än vanligt, men jag minns mina drömmar nu, något jag inte brukar göra. Jag läste någonstans att det inte är särskilt ovanligt, men jag minns inte varför? Någon som vet? I natt drömde jag om andra världskriget och att jag och Sanna åkte till London för att bo hos Fredriks ex. Fredriks ex var, underligt nog, vår kompis Jonas nuvarande fru.

Idag bjuder Fredrik på bio och jag bjuder på lunch. Sen ska jag kila förbi optikern och göra syntest för körtillståndet. Jag blev något nervös när snön kom igår och jag insåg att jag faktiskt kommer bli tvungen att KÖRA BIL i det här. Hua.

Kvällsmys. Karamellkungen och Lyxfällan med kärleken ♥

Ikväll laddar vi inför bråda tider. Nu ekar det i plånboken i fyra månader, det är dags att betala tillbaka min skuld till CSN som jag drog på mig i somras då jag jobbade lite mer än reglerna tillåter. Det känns lite vemodigt, inga fina mammakoftor eller frisörbesök med andra ord, men det känns skönt att bli av med skulden innan barnet kommer. Och det väger ju faktiskt upp det trista - att få börja på clean sheet när vi blir fyra.

Från: Sanna
Till: Ewonne
10-10-21 15:31

Mina praktikelever skrev åtta mvg i buddhism idag, undrar om det är dom som är bra, jag som undervisat bra eller jag som satt för snälla betyg?? Hur som helst var det en trevlig avslutning på min ALLRA SISTA VFU-DAG EVER! Helskum känsla. Hur mår du preggo?

Från: Ewonne
Till: Sanna
10-10-21 15:34

Blondinbella och Nils har gjort slut! Och Paow har varit otrogen mot Hugo (med creepy Nemo från Kungarna av Tylösand). Det är typ det som händer i mitt liv just nu.

Åh, vad jag älskar dig Ärtan när du bara hakar på mig där, utan förebråelser, utan att döma.

Jag vill att vårt barn ska gå på förskola med genuspedagogik. Fredrik vägrar. Han hatar gulligull och män i rosa tröjor, säger han, och ja, vad ska man säga, kommentarerna är överflödiga. Jag brukar välja mina krig med min käresta noga. Och det här är ett utav dem jag inte tänker låta honom vinna.

Igår eftermiddag besökte jag Capio Anorexi Center i Upplands väsby tillsammans med fina Tjejzonentjejer. Jag tycker om verklighetens brutala käftsmällar, eller, jag behöver dem. På Capio finns patienter som tvingas sitta i rullstol, de behöver spara den lilla energi de har till att gå upp i vikt, det kräver otroligt mycket av kroppen för att den ska orka gå upp i vikt när den inte fått ordentligt med mat på många år. Jag har pratat med många tjejer med ätstörningar genom jobbet och anorexian är lömsk. Och så hemskt elak. Det går inte att resonera med anorexin, hon är oresonlig, men det går ofta att prata med tjejen som bor inuti. Hon som vill ut, men av olika anledningar inte vågar. Det är i alla fall min egen erfarenhet, att det allt som oftast handlar om att våga. Tryggheten och identiteten är hårt förankrad i sjukdomen, särskilt hos de som varit sjuka i många år. Och Fröken Anorexi ger ingen pardon. Hon är manipulativ, en rutinerad myglare, och hotande aggressiv om hon blir motarbetad.

Tjejen inuti, hon som är på riktigt, hon som vill ut, är oftast en "duktig flicka" med högsta betyg, kanske spelar hon fotboll, rider eller friidrottar på elitnivå. Hon vill bli omtyckt av alla och på bekostnad av det mår hon skit eftersom hon aldrig känner sig nöjd med sig själv. Jag har suttit i timtals långa samtal med tjejen inuti. Hon mår verkligen piss. Jag duger inte. Jag är så ful, äcklig och tjock. Ibland önskar jag att jag bara dog så att mina föräldrar slapp ha en så misslyckad dotter. Jo, du duger visst. Du är inte alls ful, äcklig och tjock. Tror du inte att dina föräldrar skulle sakna dig? Sen tittar hon på Kom i form med Anna Anka, läser några tjejtidningar och är tillbaka på ruta ett. Fyfan säger jag bara. Jag ska köpa en stuga i skogen och uppfostra min lilla Plupp iklädd en gammal potatissäck.

 

SM-final 2009, vi sitter ringside jag och Fredrik. När Jonas gör entré är jag så nervös att jag håller på att kissa på mig. Efter flera hårda kvalmatcher lyckades han ta sig till final i Solnahallen. Hans finalmotståndare, Martin Akthar, är grymt duktig och betydligt mer rutinerad, tog brons i VM året innan.

 

Det börjar bra, Jonas är on fire. (Kanske lite för on fire, lite för ivrig, Martin är iskall). Vi sitter på nålar, eller nej, vi står nog och hoppar upp och ner. Sen tar allt slut. Jonas blir knockad och jag och Fredrik börjar böla inuti. Fy så trist det kan bli, inte alls som man tänkt sig. Men nästa år ska jag stå ringside igen med magen i vädret och skrika för full hals på mina grabbar.

Människor ute på landet har för vana att inte koppla sina hundar när de är ute och går. Det här har blivit ett stort problem för mig. Det har förvandlat mina potentiellt mysiga promenixer till dödsmardrömmar. Jag erkänner, jag har inte världens bästa pli på vår hund, faktiskt ganska dålig pli för att vara helt uppriktig med er, och det ska man ju vara. Men jag skulle heller aldrig komma på tanken att ha honom okopplad när vi gick på promenad, med anledning av denna (något smärtande) självinsikt. Tyvärr saknar de flesta hundägare här ute denna slags självkännedom, de överskattar totalt sin förmåga som hundförare. Överskattar. Totalt. Jag vet inte hur många gånger jag fått hålla tillbaka min hund för kung och fosterland (han är väldigt stark när hans envishet tar överhanden) när andras lössläppta hundar sprungit emot oss i full galopp, trots att ägaren står och gapar "kom hit" för full hals. Det spelar ingen roll om din hund är "så snäll" eller "bara vill hälsa". I don't give a fuck.

Min hund blir helt skogstokig, han ställer sig på bakbenen, morrar och skäller. Jag ryter "nej", "tyst" och "sitt", men det skiter han i. Han är befinner sig på en annan planet, i döda-mode, och det är förstås till stor del mitt eget fel. (Jag är medveten om min brist på auktoritet. Fredrik påpekar det ofta.) Om jag inte blivit en aning stressad då vi möter en annan hund hade det förmodligen varit lättare för mig att avleda det här vredesutbrottet. Men det är ju på grund av incidenter som dessa som jag blivit stressad från början. Så egentligen är allt ert fel, uppblåsa hundägarjävlar.
Om man har militärdicplin på sin hund, fine, ha den okopplad. Men det är ju nästan ingen som har sån diciplin på sin lilla juvel, särskilt inte om det är en vanlig familjehund som sover i sängen och äter smulor från köksbordet. Sluta överskatta er egen förmåga, koppla hundjäkeln. Annars kanske jag råkar tappa kopplet nästa gång och då är det förmodligen din hund som får smisk - min är en mördarmaskin.

Nu - webbtv, I Anneli i svt play. Jag älskar Sissela Benn.

Om du jobbar som lärare/fritidspedagog, på ungdomsmottagning, inom vården eller bara har ett stort intresse för unga tjejers psykiska hälsa - kom på Tjejzonens konferens om självskadebeteende vetja!
Det kommer att finnas representanter ifrån Tjejzonen, Eleonoragården och BUP på plats, här kan du läsa mer och ladda ner ett program. Vi ses där.



När: Tisdagen den 16:e november 2010 kl. 9.00-16.00
Var: Skandia, Lindhagensgatan 86, Stockholm
Kostnad: Kostnadsfritt. Vid uteblivande eller sent återbud avgift 500 kr
Anmälan senast 5/11 till: info@tjejzonen.com

Jag fick B på tentan. Förstår ni?! B, det nästbästa betyget, trots molande illamående och gränslös trötthet. Nu sitter jag och myser med en kopp kaffe och firar min egen förträfflighet.

Jag blir så stolt över mig själv ibland. Hipp hipp hurra för mig.

Vi skriver om självskadebeteende på tjejkraft.se idag. Jag har skrivit en text om att ha sex när det river i bekräftelsetarmen. Läs den nedan vetja.

---

Jag hade rätt låg självkänsla i både låg-och mellanstadiet. Jag var väl knappast en poppistjej, utan snarare den där lite tråkiga tönttjejen med glasögon och bångstyrig frisyr. När det var dags att börja högstadiet bestämde jag mig för att det fick vara nog – bye bye tönt-Ewonne, liksom. Nu skulle jag bli cool, snygg och populär. Jag övertalade mamma att få kontaktlinser istället för glasögon och färgade så småningom håret svart. Jag ville klä mig som en punkare men var för feg för att gå hela vägen, så jag såg inte klok ut – buffaloskor (platåskor som var hett i slutet av 90-talet), jazzbyxor, Niketröja, nithalsband och svart eyeliner i halva ansiktet.

Det visade sig vara lättare sagt än gjort, det här med att bli populär. Min klass styrdes med järnhand av tre tjejer som var betydligt ”tuffare” och snyggare än jag – tyckte jag då. Så här tretton år senare funderar jag ofta på vad denna tuffhet och snygghet bestod av, det faktum att de mobbade och misshandlade en tjej i vår klass, eller att de satte skräck i hela skolans lärarkår? Anyway. (Det är ju en helt annan historia).

 

Jag lyckades alltså inte bli populär i sjuan, utan var tvärtom rätt ensam. Faktum är att jag var så pass ensam att min lärare, utan att ha pratat med mig innan, berättade det för min mamma på ett utvecklingssamtal. Där satt jag, helt oförberedd, och skämdes så att jag höll på att sjunka igenom golvet. (Jag är snart färdigutbildad högstadie/gymnasielärare idag och skulle aldrig försätta någon utav mina elever i en så förnedrande situation!) Känner man sig ensam, kanske till och med utfryst, är man väl medveten om det själv och det kan vara otroligt skamfyllt, som vuxen måste man verkligen bemöta det med respekt. Nu hamnade jag visst off topic igen. Tillbaka till min poäng. I åttan blev det bättre, jag fick en bästis och så småningom blev vi tre. Tre fjortonåriga tjejer som höll ihop i alla väder. Ändå kände jag mig ofta ful, fel och ja, liksom sämre än dem. Tre fjortonåriga tjejer kan ge varandra villkorslös kärlek, över alla gränser, men har också en tendens att kasta ganska mycket skit på varandra. Och det gjorde vi. Jag tyckte oftast att det var jag som blev hårdast ansatt. Kanske hade jag sämst självkänsla.

 

Vi hade en tävling, om vem som skulle bli av med oskulden först. Jag vann. Jag vann ofta då vi tävlande om vem som kunde hångla med flest killar på en termin och sånt som hade med sex att göra. I början var det rätt oskyldigt, allt var ju så nytt och spännande.

 

Men när jag blivit sjutton, arton år och min "sexlista" (ja, det är sant, jag hade en sån) överstigit ensiffrigt tappade jag kontrollen. Jag började träffa killar som jag chattat med över nätet och vi hade sex, jag tog hem killar från krogen, jag gick med på saker som jag ångrade efteråt. Och jag förstod liksom aldrig varför. Jag fattade att det var något som inte stod rätt till, att jag mådde dåligt, men eftersom jag själv ofta var den som tog kontakten med killarna, flirtade och kom med skamliga förslag kopplade jag aldrig själva sexet till att jag mådde dåligt. Det var ju jag som ville, eller hur? Tanken på att man faktiskt kan göra saker mot sin vilja på grund av taskig självkänsla eller upplevd press utifrån drabbade inte mig förrän flera år senare när jag fick panikångest och blev deprimerad. Det här behöver inte bara vara sex utan skulle lika gärna kunna vara att skära sig själv, svälta sig själv, kräkas när man ätit eller träna jättehårt jämt. Man vill ju inte, men ändå vill man.

 

Det må vara skillnad mellan att bli sexuellt utnyttjad och att tillåta någon att utnyttja en sexuellt, men jag tror att konsekvenserna blir ungefär desamma. Man mår jättedåligt i längden. Jag vet att ni finns där ute tjejer, du som skämtsamt garderar dig genom att kallar dig själv "hora" så att ingen annan ska kunna göra det. Du som tröstar dig själv med att du i alla fall är snygg till skillnad från vissa andra när kompisar kollar snett om du någon gång (mot förmodan) erkänner hur många du haft sex med. Du är inte ensam. Glöm inte det.

I morse beställde jag körskortsblanketter till morgonkaffet. Jag är verkligen livrädd för att köra bil. Jag tycker att det är otäckt på alla sätt och vis, vilket förklarar varför jag inte tagit körkort än. Jag har gjort flera tappra försök genom åren ska ni veta. Men när jag kommer så pass långt att jag ska prestera i trafik, där det finns andra bilar, får jag panik. Jag är så rädd för att krocka att det är löjligt. Man kan faktiskt dö när man kör bil. Men nu ska jag ju fasiken ha barn. Och då får det ju faktiskt bli lite ordning på torpet.

Jag vet att min rädsla har tagit orealistiska proportioner, ändå är det lättare sagt än gjort att trolla bort ångestklumpen i magen. Men nu har alltså dagen kommit då jag bestämt mig för att ta mig i kragen. Det känns bra. Och skitläskigt. Vad tror ni, hinner jag ta körkort innan 9 maj?

Det blev mycket prat om bloggar igår eftersom vi båda är väldigt intresserade av bloggvärlden som sådan, och i synnerhet av bloggar som adresserar unga tjejer. Jag har varit lite fundersam då det gäller min egen blogg den senaste tiden då jag skulle vilja vara tydligare med vem jag är, vad jag vill, min vision eller agenda. Jag började blogga år 2007 och har sedan dess haft fyra olika adresser, senast huserade jag här. Men det passade inte riktigt mig. Jag kände mig väldigt låst av att jag faktiskt drev något så nischat som en kampsportsblogg. Jag upplevde att det fanns en förväntan på innehållet hos läsarna som jag inte kunde leva upp till. Det blev kravfyllt istället för lustfyllt. Jag kan inte fylla en hel blogg om kampsport, hur mycket jag än älskar thaiboxning. Jag skulle inte kunna fylla en hel blogg om min graviditet heller, trots att mina tankar kretsar mycket kring det för tillfället.

Jag har inte riktigt sett den röda tråden i mitt eget bloggande, kanske heller inte reflekterat särskilt mycket över det tidigare. Men när vi satt och pratade om det slog det mig att det faktiskt alltid, oavsett sammanhang, finns en gemensam nämnare i det mesta jag gör. Unga tjejer. Psykisk ohälsa. Jämställdhet. Jag började engagera mig ideellt hos Tjejzonen för fyra år sen, men även tidigare det var mitt engagemang där. Jag övervägde att plugga upp betygen på Komvux och söka någon psykolog eller kuratorsutbildning, eller plugga till behandlingsassistent. Men sen blev det genusvetenskap och lärarprogrammet istället. För att komma till saken, jag vill fortsätta jobba med att förebygga psykisk ohälsa och för jämställdhet. En utav mina framtidsvisioner är att starta en alternativ tjejtidning, det är förstås ett enormt projekt, men jag är ju en sån där dagdrömmande jävel som faktiskt tror att det mesta går, bara man vill.

Tyvärr är inte precis allt möjligt, till exempel att trolla fram middag med bara tanken. Därför måste jag ordna upp den saken själv. Idag blir det kasslerpasta med ost och tomater.

Jag är uppe med tuppen idag, minsann. Dricker morgonkaffe och har precis avslutat ett samtal med min mamma som undrade hur man startar en facebookgrupp. Hon ville starta en byta-tjänster-med-varandra-grupp. Det tyckte jag lät som en väldigt smart grej. Men tyvärr kunde jag inte hjälpa henne eftersom jag aldrig startat en grupp själv och inte har någon jävla aning om hur man gör. Min mamma hittar alltid på finurligheter av liknande slag, en egenskap jag inbillar mig att jag ärvt.

Idag ska jag äta brunch med Anna och planera en väldigt spännande och lite knasig grej. Hon mailade mig för några veckor sen med tusen kreativa idéer in mind och undrade om jag och Tjejzonen ville vara med på något vis. Och det ville vi, såklart. Anna fick för övrigt UnderbaraClara-stipendiet i dagarna, grattis, grattis, grattis.
Nu måste jag göra mig i ordning och (som vanligt) springa som en dåre till bussen.

Jag sa ju upp mig ifrån ett utav mina jobb i augusti och är numera ledig på lördagar, vilket känns helt lövly. I morse åt vi pannkakor med grädde och jordgubbssylt innan vi åkte och hämtade Tobias hemma hos hans mamma för lite karatemooves på klubben.







Så här jobbar vi, jag och Fredrik. Likadana strumpor med hål i på precis samma ställe. Det är min melodi det. Efter karaten åt vi junkfood på Max, lämnade av Tobias hos hans mamma och åkte och handlade lördagsgodis.



När vi kom hem gick vi en svängom i skogen med Baltazar som fick tillfälle att pröva sitt nya pannband. Det visade sig bli svårare än vi trott, han gillade det nämligen inte alls. Och nej, vi brukar inte vanligtvis klä upp hundstackarn, men nu när det börjar bli kallt spricker hans öron och det är ett mindre helvete att få dem att gå ihop igen. Förra vintern sprack ena örat så att en liten liten bit av öronspetsen ramlade av.

 

Jag är inte så butter som bilden ger sken av. Jag kan bara inte le, det klär mig inte.

Den som väntar på något gott väntar tydligen aldrig för länge. Jag beställde böckerna från adlibris i onsdags i förra veckan och fick dem idag. Jag klickade dessutom i rutan för snabbfrakt (2-3 arbetsdagar), men inte ens det avhjälpte snigelleveransen. Nåväl. Nu är de här och glad är jag för det, tyvärr måste jag spendera kvällen med näsan i boken till vänster. Fredrik är på träning, Tobias åkte hem till sin mamma idag och Baltazar ligger i fåtöljen och jäser. Jag kan med andra ord inte intala mig att jag är asocial eller allmänt busy, utan får snällt rätta in mig i de grammatiska leden.

Har ni förresten läst Angelica Söderbergs krönika i Fighter om kjoltvång för kvinnliga fighters i boxnings-VM? Om inte, gört!

Ikväll skulle jag ha ätit pizza med sagolika Sanna, men jag ställde in med spyan i halsen och humöret nere vid fotknölarna. Jag skyller på överväldigande hormoner, men är inte säker på att det är helt sant. Jag kanske bara har en sån period, en lågmäld en. Jag vill skriva, jag längtar så mycket efter att skriva att det kliar i kroppen. Men jag gör det  inte. Det blir aldrig mer än ett par sidor, sen tar prestationsångesten överhanden. Jag läser Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is och blir helt tagen av hennes språk. Det är tamigfan helt amazing. Hon var ombord på en isbrytare i flera månader (boken utspelar sig delvis på sjön) när hon skrev. Jag vill kanske inte nödvändigtvis gå på sjön, det är inte riktigt min melodi, men jag vill hänge mig, åt skrivandet. Jag kanske behöver en musa? Någon som ställer upp?

Jag tänkte skriva klart den där romanen när jag är mammaledig, vad tror ni om det?

Igår var ingen bra dag. Ibland är det svårt att vara en bra flickvän, mitt ego bråkar med mig och ställer sig i vägen som en trotsig tvååring. Det finns få saker som provocerar mig såsom glasbubblan gör. Det river under huden av återhållen ilska och jag måste ut, ut, ut. Hemifrån. Bort. Innan jag säger något dumt, något jag egentligen inte menar, något jag ångrar efteråt. Men jag går inte ut. Jag slänger in en tvätt i maskinen och lägger mig i sängen, webbtv - hela första säsongen av Lyxfällan. Jag gottar mig i överkonsumenternas (tillfälliga och något överdrivna) misär, tröstar mig med att jag i alla fall inte är så jävla dum att jag bränner hela studiemedlet på krogen, eller köper fiskeprylar för 2000 pix i månaden. Idag känns det bättre. Det här ror vi iland, du och jag. Jag vill vara med i ditt lag, får jag?

Jag tror att min mage börjar anta formen av ett litet klot? Eller är jag bara väldigt mätt efter de senaste dagarnas matbonanza? Ikväll åt jag två portioner kycklinggryta med curry och ris och en Magnumglass, efter halva glassen fick jag ångest för att den snart var slut, alltså förstår ni, jag fick ångest. På riktigt.

Efter att ha googlat på saken inser jag att magen förmodligen inte börjat växa riktigt så så mycket bilden förtäljer, utan att det är rätt vanligt att man svullnar upp i början av graviditeten, särskilt på eftermiddagarna/kvällarna. Typiskt. Jag som faktiskt ser fram emot att bli smällfet.

Nu ser vår hemsida äntligen ut som den ska. Hurra!
Och vi har fått loggan i alla tänkbara format med posten. Tack Zandra!
Tack Jens! Tack Heavenly ink, we love you.

Vi som precis kommit överens i redaktionen om att skiva kortare texter och så slänger jag upp det här på tjejkraft.se, dumma mig. Jag är ett dåligt föredöme. Men det skulle kännas så konstigt att dela upp den i flera delar. Det här med unga tjejer och ångest engagerar mig verkligen.

Ikväll gjorde jag köttfärspaj till middagsmat och nu ska jag äta mitt kvällsmål, avocado/kesomacka och ägg. Ullared på teve, här kommer jag.

Idag tänker jag på olycklig kärlek och lyssnar på Adam Sandler på repeat.

Nu börjar det hända grejer hörni. Vågen har stått stadigt på 54 kg nu i några veckor, men i morse vägde jag 56,8 kg. Det kan i ju för sig bero på att jag överätit något groteskt den senaste veckan. Igår åt vi middag hos mina föräldrar och jag blev helt sinnessjukt mätt, men lik förbannat tryckte jag i mig popcorn när vi kom hem eftersom Fredrik ändå poppat. Man kan ju inte låta popcorn förgås, liksom. Nej, det går ju inte.

Min lillebror berättade en väldigt rolig historia igår. Han var på jobbintervju för några dagar sen och fick ett löneerbjudande han tyckte var lite väl snålt tilltaget i jämförelse med vad han tjänar idag, men han skulle tänka igenom saken och återkomma. På vägen ifrån intervjun skickar han ett sms till en utav sina närmaste polare. Han skriver "Fick just ett riktigt skambud lönemässigt". Han skickar fel. Han skickar smset till verksamhetschefen han just suttit i intervju hos. Han försöker desperat rädda situationen genom att skicka ett till sms med inledningstexten "Skämt å sido.." Är inte det här helt vansinnigt roligt?! Jag skrattade så att jag nästan fick lite kiss i trosan.

Varför blir alltid den första pannkakan misslyckad? Det är såna saker jag filosoferar kring på söndag morgon. Tentan jag skrev igår gick över förväntan, ingen fullpott direkt, men jag skulle nog kunna fixa ett C, eller i alla fall ett D.
Idag ska vi gå igenom ett förråd och se hur mycket saker Fredrik har kvar från Tobias bäbisår (och hur mycket av det som är användbart fortfarande). Vi hoppas på en välbehållen matbordsstol och ett skötbord. Sen ska vi handla och äta middag hos mamma och pappa.

Här är några bilder på Fredriks botaniska trädgård i köksfönstret, chili, tomater, paprika och habanero.

Gårdens frånvaro i bloggen berodde inte på något annat än hårt slit, näsan i böckerna. Tre artiklar om rinkebysvenska, halvspråkighet och identitet i förhållande till språk plöjde jag igenom. Jag har en förmåga att alltid underskatta tidsåtgången då jag pluggar. Jag tänker mig att det kommer att ta betydligt kortare tid att läsa en text än det faktiskt gör, vilket verkligen är dumt. Jag har pluggat i hela mitt vuxna liv och ändå lär jag mig aldrig. Suck. Igår skulle jag ha ätit middag med tre förtjusande damer, men det blev inställt eftersom självaste värdinnan blivit sjuk. Ikväll är det redaktionsmöte på kontoret. Innan dess ska jag bota illamåendet med coca-cola, läsa en artikel och minst tre kapitel språksociologi. Det retar mig att jag inte kommer att fixa A på den här tentan. Som det retar mig.

Bingo Rimér gästade Steffo och Jenny i morse. Han pratade om sin bok En flickfotografs bekännelser och jag känner genast ett behov av att köpa den. Jag måste ha något underhållande att läsa vid sidan av när min grammatikkurs börjar. Bingo stod för allt jag hatade när jag var sexton och klippte sönder mina stringtrosor, sov med Fittstim under huvudkudden. Idag, tio år senare, känner jag mig kluven. Jag står fortfarande för att tidningen Moore är en riktig jävla skittidning. Men egentligen är det kanske inte min syn på Bingo som har förändrats, utan snarare min syn på kvinnan. Jag tror att det i många feminister bor ett förakt för horan (och med det upphöjs madonnan). Kanske är inte horan alltid något man som kvinna "drabbas av" eller "faller offer för", utan något man faktiskt aktivt väljer? Nu menar jag nödvändigtvis inte hora i bemärkelsen "någon som säljer sex" utan kanske mer bilden av kvinnan som sexuellt erfaren, lättklädd och "billig". Det är förstås mycket mer komplext än så, själva valet i sig kan ju baseras på ett "osynligt" förtryck, vi gör ju ofta saker för att tillfredställa andra, medvetet eller omedvetet. Men jag tycker ändå att det är intressant att tänka på vad det är i oss feministbrudar som går igång på Slitzbrudar, varför ser vi ner på dem?

Nej, det här duger inte. Jag kan bara inte fokusera idag. Jag mår illa och känner mig allmänt oinspirerad. Klockan är snart sju och jag har läst ett halvt kapitel i Sveriges sju inhemska språk. Det är för fan helt oacceptabelt. Jag är ledsen herr Hyltenstam men din bok är så tråkig att klockorna stannar. Men det förändrar ju inte det faktum att jag har tenta på lördag, som jag för närvarande inte känner mig redo inför. Istället läser jag Kungarna av Tylösand-Nemos blogg. Och ja, här behöver jag inte säga mer. You get the picture. Jag vet inte varför jag misshandlar mig själv på det här sättet. Jag följer triangeldramat, som uppstått i den så kallade bloggvärlden, mellan Paow, Den rätta för Rosing-Hugo och Kungarna av Tylösand-Nemo. Fy fan vad patetiskt. Jag skäms. Jag förstår inte varför jag bekänner det här. Jag hade (nästan) lika gärna kunnat äta bajs. Nästan.

Jag känner redan nu att jag kommer att må så där åksjukeilla idag igen. Igår tvingade jag iväg Fredrik till affären för att handla cola. Och det finns en halvliter kvar. Halleluja. Det är verkligen det enda som hjälper. Tyvärr blir man sockerobstinat, finnig och tjock också, men allt för att stävja illamåendet. Det går inte att plugga när det känns som att man åker bil baklänges samtidigt som man läser en bok med mycket liten text.

Jag sitter och skriver på en inlämningsuppgift om genus och kommunikativt beteende i skolan och plötsligt känns allt bara så himla sorgligt. Det har inte ett skit med uppgiften att göra. Hela tillvaron känns bara så grådaskig och oförnäm liksom, bara så där. Jag har liksom ingen lust med saker. Jag känner mig så jävla håglös just nu. Och så kommer jag på att jag skulle vilja gå ut och äta ikväll bara för att liva upp stämningen lite, kanske lite indiskt skulle få mig på bättre humör? Men sen kommer jag på att Fredrik bantar och då känns allt bara ännu mer pissigt. Fy fan vad tråkigt det är att vara ihop med någon som går på diet. Så jävla lame.

För två veckor sen var Fredrik var på arbetsintervju på ett företag han verkligen skulle vilja jobba för. I veckan får han besked, förmodligen redan idag eller imorgon. Jag hoppas verkligen att han får jobbet. Han vill så gärna testa något nytt och utmana sig själv, få göra något han kan trivas med. Jag hoppas, hoppas, hoppas. Fredrik förtjänar det. Jag hoppas både för hans skull, och min egen. Det är så trist att bo med en karl som blöder i hjärtat varje morgon när han ska åka till jobbet, för att döda sin själ ytterligare, som han brukar kalla det.

I morse pratades det bloggar i ekonominyheterna på fyran. Blondinbella och Kenza plockar ut ca 200 000 kr i månaden, och det är bara annonsintäkter. Stämmer det här? Jag trodde att det bara vara en myt att en bloggerska kan dra in så mycket deg på bloggen allena. Jag har levt med någon slags (naiv) föreställning om att det är det där runtom, webbtv-produktioner, klädkollektioner, bokutgivning, föreläsningar och modelljobb som inbringat de större slantarna. Att det handlar om stora pengar har jag förstått. Men det är ju nästan skrattretande att människor som Kissie, som inte ens kan stava till löneförhandling, tjänar så stora pengar på att skriva om lösögonfransar för 10 kr. Blondinbella har ju byggt upp ett imperium, bloggen fungerar snarare som en marknadsföringskanal än en del i ett identitetsskapande, och det har jag full respekt för. Det som provocerar mig, som oförlöst författare och skribent (för tillfället utan skrivkneg), är att personer helt utan förmåga att förmulera en grammatiskt korrekt mening kan tjäna mer pengar än mig på att bara SKRIVA en blogg, en blogg som de fyller med meningslösheter och alldeles för många adjektiv.

Men då hamnar man ju tillslut i en helt annan diskussion, varför bloggar jag? Vill jag tjäna pengar på min blogg, är det så jag vill ha det? Ja, klart som fan att jag skulle vilja ha det så om jag fick välja. Men samtidigt är inte det huvudsyftet med mitt bloggande. Jag vill bara skriva. Jag började blogga för att jag saknade skrivandet. Skrivandet som jag liksom aldrig har tid med längre. Skrivandet som jag alltid velat försörja mig på, om inte på heltid så i alla fall delvis, eftersom jag vet att jag inte klarar mig utan det. Jag dör om jag inte får skriva.

Jag vaknade tidigt och tänkte på julen. Julafton har under hela min uppväxt varit magisk, från tidig morgon till sen kväll. Vi blev uppklädda till tänderna, Pierre i svarta finbyxor med pressveck, vit skjorta och fluga. Jag i röd veckad kjol och vit skjorta. (Jag har fotobevis, ska försöka rota fram det inom snar framtid). På morgonen åt vi gröt hela familjen, jag och Pierre fick öppna varsin julklapp som legat i julstrumporna. Sen frossade vi i hårdkokta ägghalvor, skinka, julmust och revbenspjäll fram till Kalle Anka. Efteråt kom vår granne Göran förbi utklädd till jultomten. Han luktade cigarr och rakvatten.

Jag är så otroligt jävla tacksam att mina föräldrar gjort julen till något så speciellt för mig. Det har liksom inte spelat någon roll att julafton de senaste åren varit sisådär stämningsmässigt för jag har haft den där barndomskänslan intakt ändå. Det är läskigt hur otroligt betydelsefull barndomen är för hur man upplever vissa företeelser i sitt vuxna liv. Och så tänkte jag på mitt barn. Allt fint jag själv fått vill jag ge mitt barn och allt mindre fint vill jag bespara henne/honom. Jag längtar så mycket efter att börja ge.

(Julen -09 hemma hos mamma och pappa. Mamma känner ett stort behov av att klä upp alla djur i sin närhet.)

 

 

Fredrik ville förresten att jag skulle lägga upp den här bilden. Han går på någon absurd diet nu igen karln och han blir så äckligt stolt när han jämför våra portioner. I söndags åt vi lasange och då såg det ut så här. Min tallrik är alltså den till vänster och den till höger är Fredriks. Nu ska vi titta på remaken av Terror på Elmstreet och äta vaniljglass med krossad mörk choklad. På lördagar får man äta som fanns det ingen morgondag enligt Fredriks diet. Och tur är väl det. Annars hade jag nog ätit upp hans portion också.

Idag borde jag ha skrivit en inlämningsuppgift om tvåspråkighet genuskommunikation, läst Kenneth Hyltenstams Sveriges sju inhemska språk och börjat traggla instuderingsfrågor. Men istället har jag;

- tvättat fyra tvättar
- tittat på flera jättedåliga filmer på sf-kanalen
- ätit gröncurry med kolja
- ätit mörk choklad
- ätit en mandarin
- läst den här, och den här och den här bloggen och skämts för att jag läst samtliga, eller nej, bara den sista.
- i den här bloggen blev jag också upplyst om att Mia Skäringer börjat blogga igen till min stora förtjusning, som jag älskar denna kvinna.

Nu tittar jag på en judisk gudstjänst på svt och väntar på att Fredrik ska komma hem ifrån klubben. Jag tror att jag varit i just den synagogan, vilket får mig att mysa lite i känslan av att vara lite mer allmänbildad än alla andra. Nåväl. När Fredrik kommer hem ska vi äta kött och vitlökssmör.

I natt drömde jag något högst spektakulärt. Jag satte dit män som köpte sex av välsvarvade latinokillar. Plötsligt befann jag mig hemma hos Lasse Brandeby och ställde till ett jävla liv. Det var en stor besvikelse att vakna upp till den gråmulna vardagen. Idag mår jag dessutom jävligt illa och hoppas innerligt att jag slipper kräkas. Det är ju så jävla äckligt. Och pinsamt när man sitter på föreläsning. Om det inte var för att den här föreläsningen är den sista innan tentan hade jag nog stannat hemma, just in case. Håll tummarna för mig nu. Inget kräks.